DAG 16: NASHVILLE (Hooters & Broadway)
Lite vemodigt var det allt att vakna upp till denna allra sista dagen av vår resa. I morgon åker vi hemåt. Nashville i synnerhet och USA i allmänhet har behandlat oss fantastiskt gästvänligt och gett oss oförglömliga minnen.
Det är ju inte varje dag man käkar lunch på Hooters, blir serverad av 20-åriga servitriser med minimala hot-pants och silikonbröst. Men idag var en sådan dag! Vi skämdes nästan en smula när vi äntrade lokalen, vi ville ju inte framstå som två snuskgubbar, fast samtidigt ville vi gärna uppleva och se denna märkliga amerikanska kulturinstitution med egna ögon. Till vår förvåning var det dock ett flertal barnfamiljer som också åt sin lunch här, varpå vi genast skämdes lite mindre. Servitriserna såg ut precis så som man hade förväntat sig och de var oerhört flörtiga mot oss två män, ända tills vi bad om notan och de förstod att de inte skulle sälja fler öl. Då ändrade de genast attityd och blev rejält snorkiga... En intressant upplevelse, var det i vart fall.
Hooters, Nashville, Tennessee
Broadway, Nashville, Tennessee
En sista kväll på Broadway blev det också där vi återsåg vår vän Chris Casello, den karismatiske gitarristen som vi sett ett flertal gånger under våra veckor här. Basisten i hans band framförde en skön version av "Big River" och berättade att han under 10 år hade spelat tillsammans med Johnny Cash. Bara en sån sak! Respekt! Nu tvingas han spela för dricks-pengar, flera dagar i veckan på barerna här i Nashville. Chris Casello levererade som vanligt och det kändes som en mycket värdig avslutning, när vi nu i morgon kör mot flygplatsen, lämnar tillbaka vår Chevy Cobalt och sätter oss på planet hem till Sverige igen.
Chris Casello på Robert's Western World
John Seigenthaler Pedestrian Bridge, Downtown Nashville, Tennessee
Det är ju inte varje dag man käkar lunch på Hooters, blir serverad av 20-åriga servitriser med minimala hot-pants och silikonbröst. Men idag var en sådan dag! Vi skämdes nästan en smula när vi äntrade lokalen, vi ville ju inte framstå som två snuskgubbar, fast samtidigt ville vi gärna uppleva och se denna märkliga amerikanska kulturinstitution med egna ögon. Till vår förvåning var det dock ett flertal barnfamiljer som också åt sin lunch här, varpå vi genast skämdes lite mindre. Servitriserna såg ut precis så som man hade förväntat sig och de var oerhört flörtiga mot oss två män, ända tills vi bad om notan och de förstod att de inte skulle sälja fler öl. Då ändrade de genast attityd och blev rejält snorkiga... En intressant upplevelse, var det i vart fall.
Hooters, Nashville, TennesseeBroadway, Nashville, TennesseeEn sista kväll på Broadway blev det också där vi återsåg vår vän Chris Casello, den karismatiske gitarristen som vi sett ett flertal gånger under våra veckor här. Basisten i hans band framförde en skön version av "Big River" och berättade att han under 10 år hade spelat tillsammans med Johnny Cash. Bara en sån sak! Respekt! Nu tvingas han spela för dricks-pengar, flera dagar i veckan på barerna här i Nashville. Chris Casello levererade som vanligt och det kändes som en mycket värdig avslutning, när vi nu i morgon kör mot flygplatsen, lämnar tillbaka vår Chevy Cobalt och sätter oss på planet hem till Sverige igen.Chris Casello på Robert's Western WorldJohn Seigenthaler Pedestrian Bridge, Downtown Nashville, Tennessee I den ljumma sommarkvällen tog vi en promenad över John Seigenthaler Pedestrian Bridge, en relativt nybyggd gångbro över Cumberland-floden, mysigt upplyst nattetid. Här strosade vi tillsammans med turister, kärlekspar, flummpellar, vuxna, barn och sist men inte minst: musikerna. Överallt i "Music City" ser man män och kvinnor konkandes på instrument. Gitarr-fodral, mandolin-, banjo- och basfodral, alla på väg till eller hem från ett gig, ett rep, en audition eller ett jam i något gathörn. Det sägs att det i Los Angeles finns 100 000 skådespelare som jobbar som servitriser. I Music City, Nashville finns det förmodligen ungefär lika många gitarrister som arbetar som taxichaffisar, bartenders eller något annat. Alla drömmer de om att lyckas, att ta sig igenom det där berömda nålsögat och bli den nya Johnny Cash, Loretta Lynn, Brad Paisley eller Taylor Swift. Så mycket talang vallfärdar till och samlas i denna stad.
Känslan av tacksamhet när resan nu är över är enorm. Tacksamhet för att ha fått uppleva all denna fantastiska musik, spendera tid i denna fantastiska stad, i detta på många sätt fantastiska land och för att Cousin Peter varit en utomordentlig guide här i Music City. I’ll be back! Var så säker! :)
"It's a quaint,
old mystical city
Where legends
and idols have stood
It's a place, where dreams
come to harbor
A country boy's Hollywood
But it's lonely
at sundown in Nashville
That's when beaten souls
start to weep
Each evening
at sundown in Nashville
They sweep broken dreams
off the street"
/ Sundown in Nashville, Marty Stuart
