DAG 16: LAS VEGAS & BYE, BYE AMERICA!
"I'm standing
in the middle of the desert
Waiting for my ship to come in
But now no joker, no jack, no king
Can take this loser hand
And make it win
I'm leaving Las Vegas"
/ Leaving Las Vegas, Sheryl Crow
Ni vet den där känslan när man vaknar och inte riktigt vet var man befinner sig. Ungefär som att hjärnan tillfälligt tappat sin täckning och hamnat i mobilskugga. Kognitivt vakum infinner sig under ett kort ögonblick. För inte kan det väl vara så att vi är i Las Vegas? Jag vänder ansiktet mot vänster och ser tre glittrande skyskrapor och ett Aria-tåg. Jo, fan... Vi är i Las Vegas! Just det, ja. Efter fem sekunder har jag återfått signal, bitarna har fallit på plats och jag är åter uppkopplad. Idag är sista dagen på vår resa. Idag ska vi åka hem.
Jag reser mig upp och blickar ut från 33:e våningen. Långt där nere i poolområdet förbereds det för ytterligare en dag på The Cosmopolitan of Las Vegas. Ett tiotal anställda (ja, de ser ut att vara av latinamerikanskt ursprung allihopa) sopar, svabbar och lägger fram handdukar på de bokningsbara "VIP-sängarna" invid poolkanten. "Business as usual", "The show must go on". Ingenting stoppar för att vi ska åka hem. Här fortsätter partyt 24/7 365 dagar om året. Varje ny dag anländer tusentals nya turister som är här "once in a lifetime".
08.00 går vi ner genom casinot för att köpa frukost. Redan nu sitter det ett antal totalfokuserade män vid Blackjack-borden. Har de precis stigit upp och skyndat sig ner? Har de inte gått och lagt sig ännu? Vi passerar disken där man växlar in pengar till spelmarker. 20-dollarssedlar i buntar som blir till "chips" som enligt alla sannolikhetsläror går tillbaka in i Cosmopolitans miljardimperium. Det är på något sätt pervers och en smula tragiskt alltihop.
Aria, Las Vegas, Nevada
MGM Grand, Las Vegas, Nevada
New York New York, Las Vegas, Nevada
Vi hade ju lovat att titta på "slottet" som Selma pratat om sen vi anlände Las Vegas i måndags, så vi knatade ett par kvarter söderut på Strippen. "Slottet" är Excalibur, ett av alla de tema-hotell som ligger utmed The Strip. Inte ett av de mest "fancy", men det föll Selma i smaken. På frågan om prinsessan Selma ville bo där svarade hon dock: "Jag är ingen prinsessa, jag är bara Selma!" Så det så!
Excalibur, Las Vegas, Nevada
Cosmopolitan, Las Vegas
Strax efter start fick vi finfina vyer över staden Las Vegas och så småningom det vackra ökenlandskap som omger staden. Vi kunde till och med urskilja de tre skorstenarna på kraftverket utanför Page (staden vi bodde två nätter i) samt den intilliggande sjön Lake Powell.
En hemresedag handlar mycket om att gå in i "excecutive mode", det vill säga att fokusera på alla de praktiska detaljer det innebär att ta sig, sin familj och sina prylar från plats A till plats Ö, med många hållplatser (bokstäver) där emellan. För att inte resan från Cosmopolitan Hotel i Las Vegas till Kolonigatan i Karlshamn ska bli övermäktig delar vi in den i delmål. A till B kan vara hotell till busshållplats, till exempel. B till C bussen till flygplatsen. Ni förstår vad vi menar.
Bildbevis på Beccas casino-framgångar från gårdagen!
McCarran Airport, Las Vegas, Nevada. Man kan gambla in i det sista...
Hemresan var tyvärr inte allt igenom angenäm. 17.10 lyfte vi. Perfekt tid, tänkte vi! Lite mat och någon timmes lek på flyplanet, sen kan Selma somna och sova merparten av överfarten. Det var dock något märkligt tekniskt fel på planet vilket gjorde att det inte gick att släcka lamporna eller att sänka AC:n. Så efter fem timmar var Selma fortfarande vaken, började agera propellerplan/elvisp i sätet och hur vi än försökte somna henne var hon helt förståligt oförstående till att det var läggdags. Det var ju kallt och tok-ljust!? De andra barnen på flyget verkade lika oförstående. Med bara fyra timmar kvar till landning somnade hon till sist, vår underbara lilla krigare. <3
in the middle of the desert
Waiting for my ship to come in
But now no joker, no jack, no king
Can take this loser hand
And make it win
I'm leaving Las Vegas"
/ Leaving Las Vegas, Sheryl Crow
Ni vet den där känslan när man vaknar och inte riktigt vet var man befinner sig. Ungefär som att hjärnan tillfälligt tappat sin täckning och hamnat i mobilskugga. Kognitivt vakum infinner sig under ett kort ögonblick. För inte kan det väl vara så att vi är i Las Vegas? Jag vänder ansiktet mot vänster och ser tre glittrande skyskrapor och ett Aria-tåg. Jo, fan... Vi är i Las Vegas! Just det, ja. Efter fem sekunder har jag återfått signal, bitarna har fallit på plats och jag är åter uppkopplad. Idag är sista dagen på vår resa. Idag ska vi åka hem.
Jag reser mig upp och blickar ut från 33:e våningen. Långt där nere i poolområdet förbereds det för ytterligare en dag på The Cosmopolitan of Las Vegas. Ett tiotal anställda (ja, de ser ut att vara av latinamerikanskt ursprung allihopa) sopar, svabbar och lägger fram handdukar på de bokningsbara "VIP-sängarna" invid poolkanten. "Business as usual", "The show must go on". Ingenting stoppar för att vi ska åka hem. Här fortsätter partyt 24/7 365 dagar om året. Varje ny dag anländer tusentals nya turister som är här "once in a lifetime".
08.00 går vi ner genom casinot för att köpa frukost. Redan nu sitter det ett antal totalfokuserade män vid Blackjack-borden. Har de precis stigit upp och skyndat sig ner? Har de inte gått och lagt sig ännu? Vi passerar disken där man växlar in pengar till spelmarker. 20-dollarssedlar i buntar som blir till "chips" som enligt alla sannolikhetsläror går tillbaka in i Cosmopolitans miljardimperium. Det är på något sätt pervers och en smula tragiskt alltihop.
Aria, Las Vegas, NevadaMGM Grand, Las Vegas, NevadaNew York New York, Las Vegas, NevadaVi hade ju lovat att titta på "slottet" som Selma pratat om sen vi anlände Las Vegas i måndags, så vi knatade ett par kvarter söderut på Strippen. "Slottet" är Excalibur, ett av alla de tema-hotell som ligger utmed The Strip. Inte ett av de mest "fancy", men det föll Selma i smaken. På frågan om prinsessan Selma ville bo där svarade hon dock: "Jag är ingen prinsessa, jag är bara Selma!" Så det så!Excalibur, Las Vegas, NevadaCosmopolitan, Las VegasKl 11.00 checkade vi ut och satte oss med alla våra väskor på Cosmopolitans andra våning, där alla restauranger och affärer finns. Vi slogs av hur larmigt, stökigt och ovärdigt det egentligen är att vara på ett ställe som det här. Vi är definitivt mer av småstads- än storstadsmänniskor, det visste vi sen innan och det har blivit än tydligare under resan. Varenda gång man till exempel ska ha någonting att äta i en stad som Los Angeles eller Las Vegas är det en oändligt omständig procedur. Det gäller att planera och inte vänta tills barn eller sambo blir hungrig. ;) Jag skulle handla varsin cream-cheese-bagel på Starbucks som lunch och fick först stå i kö i 20 minuter, sen betala hutlöst dyrt innan man tvingas stå i en hög med 20 andra människor och vänta på att någon av de anställda ska vråla ut "Martin", varpå det gäller att vara på hugget och ge sig själv tillkänna. Först därefter kan man gå därifrån med sin beställning.
13.00 kom vår flygplanstransfer (airport shuttle) som vi beställt genom hotellet. Vi valde bolaget ODS, mest för att de körde oss från flygplatsen i måndags och att vi då fick ett gott intryck, Det var bara vi i bussen och på vägen ut mot McCarran Airport fick vi se Las Vegas skyline en sista gång. (för den här gången i vart fall, man vet ju aldrig) "Fun fact" är att hotellen längs The Strip, som ju är sinnebilden för Las Vegas, egentligen ligger i förorten Paradise, som är en alldeles egen stad. Information för kalenderbitare som jag. :)
Paradise, Nevada ;)
Las Vegas flygplats var en stillsam och angenäm liten skapelse i jämförelse med de monster (LAX och Heathrow) vi också varit på under den här resan. Lagom med folk, lugn stämning, de erbjöd gratis wi-fi och spelade oavbrutet The Killers (lokala hjältar och gamla favoriter till mig och Becca) i högtalarna. Att slå ihjäl tre timmar här var inte så vedervärdigt som det kanske kan låta.
13.00 kom vår flygplanstransfer (airport shuttle) som vi beställt genom hotellet. Vi valde bolaget ODS, mest för att de körde oss från flygplatsen i måndags och att vi då fick ett gott intryck, Det var bara vi i bussen och på vägen ut mot McCarran Airport fick vi se Las Vegas skyline en sista gång. (för den här gången i vart fall, man vet ju aldrig) "Fun fact" är att hotellen längs The Strip, som ju är sinnebilden för Las Vegas, egentligen ligger i förorten Paradise, som är en alldeles egen stad. Information för kalenderbitare som jag. :)
Paradise, Nevada ;)Las Vegas flygplats var en stillsam och angenäm liten skapelse i jämförelse med de monster (LAX och Heathrow) vi också varit på under den här resan. Lagom med folk, lugn stämning, de erbjöd gratis wi-fi och spelade oavbrutet The Killers (lokala hjältar och gamla favoriter till mig och Becca) i högtalarna. Att slå ihjäl tre timmar här var inte så vedervärdigt som det kanske kan låta.Strax efter start fick vi finfina vyer över staden Las Vegas och så småningom det vackra ökenlandskap som omger staden. Vi kunde till och med urskilja de tre skorstenarna på kraftverket utanför Page (staden vi bodde två nätter i) samt den intilliggande sjön Lake Powell.
En hemresedag handlar mycket om att gå in i "excecutive mode", det vill säga att fokusera på alla de praktiska detaljer det innebär att ta sig, sin familj och sina prylar från plats A till plats Ö, med många hållplatser (bokstäver) där emellan. För att inte resan från Cosmopolitan Hotel i Las Vegas till Kolonigatan i Karlshamn ska bli övermäktig delar vi in den i delmål. A till B kan vara hotell till busshållplats, till exempel. B till C bussen till flygplatsen. Ni förstår vad vi menar.Bildbevis på Beccas casino-framgångar från gårdagen!McCarran Airport, Las Vegas, Nevada. Man kan gambla in i det sista...Hemresan var tyvärr inte allt igenom angenäm. 17.10 lyfte vi. Perfekt tid, tänkte vi! Lite mat och någon timmes lek på flyplanet, sen kan Selma somna och sova merparten av överfarten. Det var dock något märkligt tekniskt fel på planet vilket gjorde att det inte gick att släcka lamporna eller att sänka AC:n. Så efter fem timmar var Selma fortfarande vaken, började agera propellerplan/elvisp i sätet och hur vi än försökte somna henne var hon helt förståligt oförstående till att det var läggdags. Det var ju kallt och tok-ljust!? De andra barnen på flyget verkade lika oförstående. Med bara fyra timmar kvar till landning somnade hon till sist, vår underbara lilla krigare. <3 Efter åtta timmar med lamporna tända och AC på full speta, där vi vuxna möjligtvis slumrat 20 minuter vardera, dimper det ner ett frukostpaket i våra knän. Det är svårt att beskriva hur oaptitligt det såg ut. En bit skumgummi (typ omelett) i grumligt vatten med en tomatskiva och någon typ av grön sörja (kan ha varit spenat) och ett par svampar som såg rejält giftiga ut. Trötta och aningen desillusionerade efter natten kunde vi inte hjälpa det; vi började båda två skratta högt. Hur kan man ens om man försöker laga något så vedervärdigt äckligt? Så eländigt, så eländigt!
Heathrow, London. Ett fruktansvärt ocharmigt ställe.
På Öresundståget i höjd med Mörrum. En plutt som gett allt!
Välkomstdelegation bestående av mormor, farfar och farmor.
Flyget från London till Köpenhamn gick lätt och smidigt, likaså tågresan mot Karlshamn. Vi hade vid det här laget totalt tappat bort hur många timmar vi varit på resande fot på grund av tidsomställningen och våra av sömnbrist grusiga hjärnor. När vi kliver av på perrongen i Karlshamn står mormor, farfar och farmor där med en banderoll som välkomnar oss hem. Så gulligt att vi nästan fick tårar i ögonen! Lite senare kom också vår vän Anders med ett första-hjälpen-kit för just hemkomna Amerika-resenärer bestående av mjölk, bröd och fil. Tack och puss till er alla!
Som tidigare utlovats: här kommer efter mycket förhandlande en gemensam topplista över det vi sett och upplevt under vår resa:
Plats 10: Tågresan från Los Angeles till San Diego. Sköna "seaside views"!
Plats 9: Fontän-showen på Bellagio till tonerna av "Time to say goodbye". Högst passande avslutning!
Plats 8: Poolhäng i Palm Springs. Semester i semestern!
Plats 7: Körningen genom Anza-Borrego Desert State Park. Scenic drive deluxe!
Plats 6: Åsnorna i Oatman, Arizona och den efterföljande slingriga vägen över bergen. Galet och galet vackert!
Plats 5: Boendet på Inn on the Cliff i St George, Utah. Lyxlirande i mormon-land!
Plats 4: Zion National Park, Utah. Kanske den mest episka av alla episka nationalparker!
Plats 3: Farmer's Market i Little Italy i San Diego. Finkultur i smakfulla SD!
Plats 2: Solnedgång vid Horseshoe Bend i Page, Arizona. Magisk kväll i öknen!
Plats 1: Morgonen på Santa Monica Beach. Kalifornien "at its finest"!
Möten med alla fantastiskt trevliga människor, inte minst våra släktingar Karen och Terry har så klart också varit stora höjdpunkter, men går kanske inte under kategorin "sevärdheter". Tack ändå till alla er!
Och till det land jag fortsatt är galet besatt av: "Bye, bye America!". Tack för denna gång! Vi ses väldigt snart igen, på ett oändligt annorlunda sätt. :) Over and out!
Och till det land jag fortsatt är galet besatt av: "Bye, bye America!". Tack för denna gång! Vi ses väldigt snart igen, på ett oändligt annorlunda sätt. :) Over and out!
