roadslesstraveled.blogg.se

Efter några kalla öl, snacks och trevligt umgänge i familjen Ingrahams hem så somnade vi igår kväll mycket gott och vaknade runt halv elva på förmiddagen och kände oss utvilade och inte stressade över att behöva köra en viss sträcka idag. Eller stressade och stressade, vi vet ju att resan bygger på att vi måste ta oss en viss bit på vägen varje dag, annars blir det stressigt. Men i vart fall skönt att vakna och inte vara pressad av att checka ut en viss tid, att kunna sitta ner och äta en riktig frukost, eller att hinna läsa ett kapitel i en bok när man vaknar. Sådana där vardagliga saker helt enkelt. Eller kanske att hinna sitta en stund i en gungstol (rocking chair) på den vitmålade verandan (front porch) och hälsa grannarna "Good morning". Kan det bli mer genuint eller vardagligt amerikanskt än så? Vi tror inte det.Familjen Ingrahams "Front porch", Fayetteville, North Carolina

Vi styrde så småningom kosan mot Raven Rock Park, en så kallad "State Park". Sådana parker är motsvarigheten till svenska naturskyddsområden och ägs av delstaten och därför öppna för allmänheten. Det mesta av marken och skogen här i Amerikat är annars privatägd, allemansrätten lyser med sin frånvaro och man möts av arga skyltar med ord som: "Private property", "Stay out", "No tresspassing" etc. Vi såg de första tobaksodlingarna på vår väg mot Raven Rock också, något North Carolina är känt för. Att spatsera runt i skogen var en härlig upplevelse och en skön kontrast gentemot alla pulserande storstäder vi besökt den senaste veckan. Själva Raven Rock var en mäktig klippa som sköt ut över Cape Fear River och från toppen fick man en episk vy över nejden.Spring Lake, North CarolinaRaven Rock State Park, Lillington, North CarolinaLillington, North CarolinaFramåt kvällen blev det middag på den japanska restaurangen Miyabi. Vårt sällskap blev placerade runt ett stort stekbord där maten lagades framför ögonen på oss. Lika mycket som det var matlagning var det också en show: "Butter-fly!" ropade kocken från Bali när han slängde en stor klick smör på stekbordet framför oss. Restaurangen var väldigt stor, matportionerna löjligt stora och alla fick därför varsin doggy-bag i frigolit att spara sina matrester i. Allting känns liksom större och mer här i Amerikat. Bilarna, vägarna, sängarna, motellrummen, restaurangerna och portionerna. På vägen hem började det regna alldeles hejdlöst, nästan i paritet med ett monsunregn. Till och med regndropparna är större här!Miyabi, Fayetteville, North CarolinaHela dagen hade det pratats om den "Peach cobbler" som Elias och Sarah hade gjort och som vi senare skulle äta till efterrätt. Det är tydligen en sydstats-specialitet men det var väldigt svårt för våra amerikanska vänner att förklara för två dumma svenskar vad en "cobbler" är och vad som skiljer den från en paj, så hela kvällen har spenderats med att göra ordvitsar på ordet "cobbler". "I'm just gonna cobble out and get a cup of coffee", "I'm a cobbler, are you a cobbler?" "What are you doing?, Nothing, I'm just cobbling". :) Det var typ som en paj, fast utan pajskalet i botten, men med ett tak av pajdeg istället... Typ. Smaskens var det i vart fall!Peach cobbler i familjen Ingrahams hem

Imorgon är det hög tid att ge oss iväg igen och vi ser fram emot det extra mycket då vi hoppas slippa de rätt enformiga motorvägar (Interstates) som vi hittills kört på längs östkusten. Vi ska ta vägen längs med bergskedjan Appalacherna, där vi hoppas på betydligt finare och mer vidsträckt utsikt. Det har varit skönt och kul att få varva ner ett par dagar, trevligt att få besöka ett amerikanskt hem samt väldigt roligt att få utmana sina engelskkunskaper genom att prata med amerikaner på ett utförligare sätt än att bara be om en nota eller fråga efter vägen. Så ett stort, varmt, innerligt tack och många kramar till er, Andrea, Elias, Eric och Sarah för ”Great Southern Hospitality”! Thanks y'all!