roadslesstraveled.blogg.se

"I came of age and I found a girl
In a Tuscaloosa bar
She cleaned me out
and hit in on the sly
I tried to kill the pain,
bought some wine
And hopped a train
Seemed easier than just
waitin' around to die"

/ Waitin' around to die, Townes Van Zandt


Flerfiliga vägar, snabbmatsrestauranger, strip-malls, överflöd av parkeringsplatser… Man börjar kunna amerikanska städer vid det här laget. Tuscaloosa är inget undantag. Centrum är några sömniga kvarter där varannan tomt består av en parkeringsplats. Kanske är det orkanen som härjade här 2011 som gjort att tomter står tomma, eller är det rimligt med ca 3 parkeringsplatser/invånare? Vad vet vi?Moe's Original Bar-B-Que, Tuscaloosa, AlabamaTuscaloosa, AlabamaInnan dagens stora händelse; konsert med Bob Dylan, My Morning Jacket, Wilco & Richard Thompson, valde vi att slå ihjäl tiden med lite sightseeing i staden. Martin spenderade lite dollars i skivbutikerna Oz och Eat my Beats, vi åt rejäl sydstatsmat på Moe’s Original Bar B Que och tittade på några av Tuscaloosas sevärdheter. Som i ärlighetens namn inte verkar vara så många. En ”Veterans Memorial Park” där soldater som kämpat i krig hedras på patriotiskt maner måste ju alla amerikanska städer med självaktning ha, så även här. Vi strosade också runt på Government Plaza där man på informationstavlor kunde läsa om stadens historia. Trots Tuscaloosas idag lite sorgliga tillstånd förstod vi att staden mellan åren 1825-1847 faktiskt fungerade som Alabamas huvudstad och att man under denna period hade en mycket blomstrande näring inom skeppsbyggnad.Government Plaza, Tuscaloosa, AlabamaOz Music, Tuscaloosa, AlabamaVeterans Memorial Park, Tuscaloosa, Alabama"Praise the lord and pass the ammunition"Vår silvriga Mazda 3 på en av Tuscaloosas många parkeringsplatser

Kvällens konsert, med namnet ”Americanarama”, gick av stapeln på Tuscaloosa Amphitheater. Richard Thompson hade den otacksamma uppgiften att värma upp publiken, som på grund av ett ständigt återkommande regn såg ut som en regnbåge med ponchos i alla de färger. My Morning Jacket var nästa akt och därefter Wilco. Båda banden har en väldigt eklektisk stil, med allt från stillsam country till larmig industrirock. På skiva håller det ihop bra, men live spretade det ibland lite väl mycket. Dock sevärt/hörvärt, absolut!Americanarama, Tuscaloosa Amphitheater

Bob Dylan var ju så klart den stora anledningen till att vi var där. Det var ganska surrealistiskt att sitta bara 40 meter från en av 1900-talets största populärkulturikoner. Mannen kan knappast leva upp till myten om sig själv. På håll såg han snarare ut som en gammal fågelskrämma än en rockstjärna och han har ju en röst som bara en mor kan älska… Men samtidigt har han en nerv i denna röst, ett tajt band som uppbackning och en låtkatalog ingen annan kan mäta sig med. Vi visste inte riktigt vad vi vågade förvänta oss i förväg, men fick nog ungefär ändå det vi trodde: ett par suspekta, godtyckliga munspelssolon, ett knippe rockklassiker omstöpta i näst intill oigenkännliga versioner, bra och coolt sväng och en magisk känsla av att ha bevittnat en legendar. Vi fick tyvärr inte ta med någon kamera in på konserten och suddiga mobilbilder är inte så kul, varpå vi besparar er dessa.I morgon lämnar vi Tuscaloosa, och det ska ärligt talat bli ganska skönt. Det är inte en stad vi känner ett behov av att stanna kvar i eller någonsin åka tillbaka till. Nästa hållplats: Mississippis sydkust och Mexikanska golfen. Snart, snart New Orleans! Vi längtar!