roadslesstraveled.blogg.se

”There's a place
not too far away from here
Out with the cows
and the Lone Star beer
Where the livin' and lovin'
is quite all right with me
Well they call it Texas
and it's a mighty fine place to be"

/ Texas, Charlie Daniels band


Howdy, folks! Idag är det måndag, vilket innebär ”engelska-dag”. Då pratar vi bara engelska med varandra hela dagen och om någon råkar glömma sig och säga något på svenska får den andra inte svara utan bara säga: ”Sorry?” eller ”Excuse me?” Bra träning, lagom utmaning och nyttig förberedelse inför mötena med amerikanerna. Men vi skriver bloggen på svenska i alla fall.

Vi började dagen som vi börjat så många dagar nu: på ett motell någonstans längs en motorväg. Ofta måste man checka in på Facebook eller titta på kvittot när man handlat för att få reda på vad staden man befinner sig i heter. ”Tomball” heter den tydligen den här morgonen. Amerikanerna är inte alltid superduktiga på skyltning, förorterna utanför storstäder så som Houston smälter samman i en ändlös urban röra och dessutom har vi nu passerat så många städer eller byar som ser exakt likadana ut med sina jäkla strip-malls med det vanliga utbudet av snabbmatkedjor, motell, pharmacys och andra affärer att vi inte kan hålla isär dem längre.Giddings, TexasPaige, TexasManor, TexasJu längre in i Texas vi kommer, desto brunare och torrare blir gräset och landskapet sträcker ut sig milsvitt framför oss. Martin rattade med bravur oss de två timmarna från Tomball till Austin. Trafiken var galen, men förutom en liten incident där vi hamnade i fel riktning på en enkelriktad väg, gick det lysande. (Anders var noga med att inte utelämna denna lilla detalj). N Lamar Avenue är gatan om man vill frossa i skivaffärer, vilket hälften av detta ressällskap älskar att göra. Waterloo Records var galet stort och där inhandlades det en riklig mängd countryskivor som är svåra att få tag på i lilla Sverige. Half Price Books var nästa anhalt, en bok-/skivaffär i storlek typ ett svenskt ICA Maxi. Så mycket prylar man skulle vilja köpa, så begränsat med utrymme i resväskorna.

Något vi särskilt gillar är skyltarna i affärerna med texten: "Keep Austin green". Staden har bestämt att förbjuda plastpåsar, så när man handlat får man snällt bära pinalerna som de är, eller ha påse med sig. Gött initiativ!Waterloo Records, Austin, TexasHalf Price Books, Austin, Texas

Americas Best Value Inn heter vårt hem för natten. Trots lågt pris är det faktiskt det fräschaste motellet "so far". Wi-fi-uppkopplingen är också utmärkt. Efter en stunds vila tog vi bilen ner mot downtown Austin. Det gick bra, de första tre minuterna. Sedan körde vi rakt in i en trafikstockning som förmodligen var orsakad av en olycka. Blåljusen susade runt oss och det var bilar precis överallt i alla filer, på alla olika broar och vägar. Sträckan som skulle tagit åtta minuter tog istället 25 minuter, men vi kom till slut fram till Iron Works BBQ vilket ligger längs Red River, som är en av floderna som flyter genom Austin. Där fick vi äta brisket (oxbringa), kryddig korv, revben, cole slaw och pinto beans. Gott och mycket mättande. Aningen förvånande var grisköttet dyrare än oxköttet på grillstället. Det säger en del om vilken delstat vi befinner oss i och vad de här har riklig tillgång på. Till det ovan nämnda drack vi så klart det lokala ölet "Lone Star". Kocken blev mycket intresserad av ett svenskt mynt vi råkade fumla ut på disken när vi skulle betala. Först tyckte vi att han verkade lite skum, men sen förstod vi att han bara var en passionerad myntsamlare och ville att vi skulle komma tillbaka med fler svenska mynt, om vi hade några i bilen.

”I'm going down to Austin, Texas
I'm going down to save my soul
Get that bar-be -que and chili
Eat my fill then come back home
I'm gonna take my baby with me
We gonna have a high ol' time
We gonna eat till we get silly
Sho' do make a beer taste fine

Oh, mama
Ain’t that Texas cookin’ something?”

/ Texas Cookin’, Guy ClarkIron Works Barbeque, Austin, TexasEfter att magarna fyllts på letade vi upp området där The Continental Club ligger. Det visade sig vara en gata där det på båda sidor fanns mysiga matställen och ”kreativa” affärer (thrift shops, konsthantverk, caféer med mera). Förmodligen lurade det fler ställen i närheten men vi nöjde oss med klubben och en liten promenad i området. Innan Dale Watson skulle spela fick vi lyssna på Jeferson Brothers, ålder 16 och 14 år. Trots sin ringa ålder spelade de ”the blues” som om de levt ett antal hårda livstider vardera.

Efter brödernas lekfulla och virtuosa uppvärmning var det dags för Dale Watson, 50-årig countryartist med ett brokigt förflutet. En fyndig och festlig spillevink och en duktig musiker med sin egen twist på countrygenren. Hans backupband Lone Stars bestod av ståbasist, trummis och pedalsteelgitarrist. Vi blev förvånade när konserten efter en halvtimme helt plötsligt övergick i dans, ungefär så som vi tror att en dansbandsafton ter sig hemma i Sverige. (Inte för att vi någonsin varit på något sådant, men vi kan ju gissa…) Det dansades och skojades hej vilt på det lilla stället och stämningen var på topp.Texas State Capitol, Austin, TexasThe Continental Club, Austin, TexasDale Watson & His Lone-Stars, Continental Club, Austin, Texas

På vägen hem försökte vi få en fin vy över Colorado-floden som rinner genom staden, men istället för utsiktsplatser hamnade vi i instängslade villaområden (gated communities) med de allestädes närvarande skyltarna om ”Private property” och ”No tresspassing”, varpå vi tröttnade och åkte hem till motellet där vi fort somnade efter ytterligare en dag i Amerikat. Imorgon San Antoino och The Alamo. Yihaa!

Dagens körsträcka: Tomball – Austin 139 miles (224 kilometer)