roadslesstraveled.blogg.se

”Ok, sir, I’ll let you go with a warning!”, sa J. Williams, State Trooper. ”Thank you, sir”, svarade vi.

Någonstans mitt ute i Texas stäppöknen blev vi plötsligt stoppade av polisen. Vi hade tydligen kört 90 på en 80-väg (amerikanska miles), vilket är lätt hänt med tanke på vidderna, vägarnas bredd och den nästintill obefintliga trafiken. Vi blev först lite skakis när vi såg sirenerna blinka och pulsen var aningen högre än vanligt när vi rullade ner vindrutan, men polisen visade sig vara en mycket trevlig herre efter att vi samarbetsvilligt svarat på ett antal frågor om var vi kom ifrån och vart vi var på väg och vad vi skulle göra där. Han informerade oss också om att vi nog inte bör klättra upp på något av de episka berg som finns längs vägen, eftersom allt är privatägt och man enligt Texas lag har rätt att skjuta ”trespassers”… Okej, tack för tipset! På något sätt är vi trots allt ganska tacksamma för upplevelsen och erfarenheten. Det kändes som en film, eller ett avsnitt av ”Cops”, haha!

Annars började vår dag i den lilla hålan Fort Stockton, någonstans längs I-10 West, mitt ute i västra Texas. Här finns mil, mil och åter mil av ogästvänlig savann/öken-liknande landskap och man ställer sig hela tiden frågan: Vad gör folk här ute? Varför bor folk här? Ungefär var femtonde mil finns ett litet samhälle beläget. Ett par tusen invånare, några bensinstationer och de sedvanliga matställena. Sen ödemark igen…Excecutive Inn, Fort Stockton, TexasEfter en frukost på den absurda snabbmatskedjan Sonic (där man kan beställa Peanutbutter-bacon-milkshake och där beställningen görs från parkeringsplatsen, varpå personalen kommer ut till rutan med maten) styrde vi kosan mot El Paso.Sonic, Fort Stockton, TexasVan Horn, TexasStela efter många timmars körning svängde vi av från I-10 för att ta oss en titt på Fort Hancock. Vi hade inget ärende där och heller inga förväntningar, vi ville bara komma bort från motorvägen ett slag. Vad vi fick var en perfekt "border-town" som direkt tagen ur en film. En dammig gata med slitna gamla hus, en enslig järnvägskorsning och vi misstänkte att på bakgårdarna satt mexikanerna och tog en siesta under sina sombreros. I den mån det fanns några människor kvar där... Det såg onekligen mycket ödsligt ut. I fjärran kunde vi skymta muren som markerar gränsen till Mexico och bergen där bortom.Fort Hancock, TexasEl Paso var verkligen ”something else”. Efter att ha kört genom 70 mil av ödemark kom vi till en galen, pulserande miljonstad precis vid gränsen till Mexico. Bara floden Rio Grande skiljer El Paso från den ännu större staden Juarez på andra sidan gränsen. Den blandade kulturen märks överallt, från folket via alla de mexikanska restaurangerna till skyltar med spanska namn och glosor. Människor överallt, 40-gradig värme och i ärlighetens namn kändes det inte helt tryggt och säkert. På parkeringsplatserna skyltades det till exempel med att man ”parkerar på egen risk”… Ok…? Busig stad?El Paso, TexasVi ville så klart inte missa möjligheten att besöka Mexiko, när vi nu bara var ett stenkast därifrån, så vi knatade bron över Rio Grande till andra sidan, käkade supergoda tacos på en liten restaurang driven av en man som inte kunde ett enda ord engelska. Konstigt, tyckte vi, så här bara 500 meter från amerikanska gränsen. Martin fick ta fram sin bästa (och enda) spanska för att klara av att beställa. Efter måltiden gick vi mot gränsen igen, dock efter lite förvirring. Man skulle tydligen gå en annan bro för att komma tillbaka till USA, vilket de mexikanska gränsvakterna hade mycket svårt att förklara på sin knackiga engelska. Efter att ha tomtat runt en stund hittade vi dock den rätta bron, men när vi väl skulle genom passkontrollen på den amerikanska sidan ville de utöver passet även se ESTA-intyget, vilket vi inte hade med oss och som de borde ha i sin databas, lätt att hitta med tillgång till vårt passnummer, men nä… Till slut gav de dock med sig, lät oss komma in i Amerikat igen och vi kände oss lite lättade över att ha överlevt Juarez, världens, enligt utsago, näst farligaste stad där det rövas bort folk och sker en sisådär åtta mord om dagen. Häpp!

”Out in the West Texas 
town of El Paso
I fell in love with a Mexican girl
Nighttime would find me
in Rosa's cantina
Music would play
and Felina would whirl”

/ El Paso, Marty RobbinsGränsen mellan USA och Mexico, El Paso/JuarezJuarez, Mexico"The mariachi horns are silent
The guitars don't make a sound
The children have all disappeared
Or they're hiding underground
The tourist market's empty now
You wouldn't recognize this town
Why, they even tore 
the bull ring down
Goodnight, Juarez, good night"

/ Goodnight Juarez, Tom Russell


Det kändes ganska skönt att lämna dels Juarez men också El Paso bakom oss. Rörigt, stökigt, skumt, ruffigt och mycket, mycket varmt. Inga städer vi någonsin behöver återvända till. I ett självreflekterande ögonblick i bilen skrattade vi åt hur bekväma och västerländska vi nog trots allt är, även om vi i all enfald tror oss vara två äventyrslystna Amerika-farare. El Paso var lite väl mycket "outlaw" för oss.Texas/New Mexico State LineAnthony, New MexicoMesquite, New MexicoAkela, New MexicoNew Mexico/Arizona State LineNew Mexico mötte oss med majestätiska vyer som tagna ur en Western-film. Att köra rakt in i solnedgången varje kväll i denna del av landet är verkligen magiskt. Vilka miljöer! Vilket ljus! Man blir ödmjuk.

Det började bli dags för oss att hitta ett hem för natten och vi tog sikte på staden Bowie där vi hoppades hitta ett billigt motell med hyffsad wi-fi-uppkoppling. Men Bowie visade sig vara en spökstad, så istället för boende gick vi loss med kameran och fick så småningom köra ytterligare en halvtimme till den gudsförgätna hålan Willcox, innan vi till slut hittade ett ruffigt motell drivet av en pratglad indier. Här ska vi nu spendera natten. En natt som verkar domineras av ett massivt åskväder. En dag i Amerikat, helt enkelt.Bowie, ArizonaDagens körsträcka: Fort Stockton – Fort Hancock – El Paso – Bowie – Wilcox 480 miles (772 kilometer)Willcox, Arizona