roadslesstraveled.blogg.se

"Graceland": Ni känner säkert igen känslan när man läser, ser bilder och hör mycket om en berömd plats och målar upp en storslagen bild, men när man väl är där i verkligheten visar den sig vara ganska liten och inte alls så storslagen. Ungefär så var Graceland. Huset var förvånansvärt litet och inte alls lika flashigt som många av de hus vi till exempel såg i utkanten av Nashville igår. Rummen var dock galet inredda och festliga att beskåda.”Boy from Tupelo”: Det häftigaste var helt klart Elvis Trophy Room, där alla priser och guldskivor han erövrade under sin karriär radats upp längs väggarna i mycket snygga utställningssalar. Och så klart minneslunden, där Elvis, hans föräldrar och mormor ligger begravda. Elvis tvillingbror, som var död vid födseln, ligger begravd några kilometer bort men har en minnessten bredvid sina släktingar på Graceland. Mäktigt och känslosamt!"Calling Elvis
Is anybody home?
Calling Elvis
I'm here all alone
Did he leave the building?
Or can he come to the phone?
Calling Elvis
I'm here all alone"

/ Calling Elvis, Dire StraitsVi lämnade Graceland med aningen dubbla känslor. Mäktigt att besöka en mytomspunnen plats å ena sidan, enormt mycket folk och onödig "kofösning" å andra sidan. Låt oss besökare få vara ifred och njuta av upplevelsen istället!

Under våra snart sammanlagt 7 veckor här i Amerika kan vi konstatera att amerikanerna är ett oerhört trevligt och väluppfostrat folk. Väldigt få gånger har vi blivit något annat än väldigt vänligt bemötta. Vi blev därför en aning perplexa när vi på vägen tillbaka till parkeringsplatsen hörde en mycket irriterad röst bakom oss: "Excuse YOU!". De sura och syrliga orden kom från en kvinna som tyckte att vår takt var väl maklig... Dessbättre en mycket ovanlig upplevelse i detta land.”Rebel Rebel”: Ni kommer kanske ihåg att vi för några dagar sedan besökte Columbia i South Carolina och bevittnade demonstrationerna om sydstatsflaggans vara eller inte vara. Glädjande beslutades det att flaggan skulle tas ner från delstatsparlamentet. Mindre glädjande var därför synen av 50 hårdnackade rednecks viftandes med sydstatsflaggor vilka hade möte i en park vi körde förbi på vägen in i Memphis. Sorgligt. Let it go, för helsike!Health Science Park, Memphis, Tennessee"Diving Duck Blues": I natt bor vi flott på The Peabody Hotel, två kvarter från huvudgatan Beale Street. Hotellet är känt för sina ankor som simmar runt i en fontän i lobbyn. Varje morgon klockan 11.00 vandrar de ut genom en hiss och in i lobbyn och ner i fontänen. Varje kväll 17.00 vandrar ankorna in i hissen igen och åker upp till sin penthousevåning på hotellets tak. Lobbyn är packad med folk som bevittnar spektaklet. Varje dag. Hela året. Traditionen har pågått sedan 1930-talet. Det är sant! Vi luras inte. Googla det om ni inte tror oss! Den röda mattan mellan fontänen och hissen kantas dessutom av barn som samlats ihop från åskådarna och ett barn utses till medhjälpare att sjasa på ankorna ur fontänen och får sedan ett fancy diplom som bevis på detta deltagande och hedervärda uppdrag. Hela arrangemanget sköts av Duckmastern i röd uniform som är den femte sedan 30-talet som innehar det ärofyllda ämbetet.Peabody Hotel, Memphis, Tennessee”Beale Street Blues”: Nashville har sin Broadway, New Orleans sin Bourbon Street, Austin har sin 6th Street och Memphis har sin Beale Street. En gata i en stad där livemusik spelas dygnet runt, dit de bästa musikerna inom genren vallfärdar och där så mycket talang, kultur och historia finns koncentrerad. Om man gillar ruffig vintage-Americana är Beale Street himmelriket. Slitet, coolt, neonskyltar och musikrelaterade artefakter vart man än vänder näsan. Vi gick upp och ner längs gatan ett par gånger och insöp miljön, musiken och människorna. Därefter åt vi rejäla hamburgare och drack några öl på legendariska BB King’s Blues Club där en äldre, väderbiten svart herre i solglasögon sjöng traditionell blues och spelade munspel precis så gritty och autentiskt som man bara kan fantisera om. Vi skojade om att han säkert är blind också så som man sett i filmerna, och fan i oss om han inte efter sista låten fick hjälp att ledas ner från scenen varpå han skrattade och slängde huvudet av och an som värsta Stevie Wonder. Och det var inte fejk! Han var verkligen blind! En helt obetalbar upplevelse.

"Well, judge looked down 
"I met a gin-soaked,

/ Honky Tonk Women, Rolling Stones


"Nightswimming": Vi avslutade kvällen med att iklädda hotellets egna badrockar ta oss ner till poolen för att svalka oss en stund. Stämningen i hissen blev onekligen lite konstig när två skäggiga, badrocksklädda män steg in. Det här är ju The Peabody, där allt är väldigt snoffsigt och tillrättalagt. Vi hade därför svårt att hålla oss för skratt och hälsade överdrivet trevligt och jovialiskt på medresenärerna. Väl vid hotellets spa-anläggning kom vi i samspråk med en bullrig familj från Texas och en ung mamma med barn från Oklahoma. Vi fick inga indikationer på att de sedan tidigare kände varandra och blev mycket förvånade när mannen i familjen från Texas började skämta rått med mamman om hur dumma människor från Oklahoma är. Mamman verkade dock inte ta illa upp, utan hängde på i jargongen och slängde käft tillbaka. Det visade sig att Texas/Oklahoma har motsvarande relation som Sverige/Norge, där man rått men hjärtligt skämtar om den andres dumhet eller karaktärsdrag. Who knew…? Skäggen växer, en vecka kvar!

Dagens körsträcka: Lexington – Jackson – Memphis: 127 miles (204 km)