roadslesstraveled.blogg.se

"Goodbye girls, I'm going to Boston
Goodbye girls, I'm going to Boston
Goodbye girls, I'm going to Boston
Early in the morning"            

/ trad.


Hade vi vetat vad vi skulle behöva gå igenom för att ta oss fram till Boston hade vi nog alla tre dragit täcket över huvudet och somnat om på Holiday Inn i Portsmouth, som var platsen för vårt uppvaknande i morse. Vi var dock då lyckligt ovetande om vad som komma skulle och gick glada i hågen ner för att käka frukost i hotellfoajén innan vi snabbt skulle klara av den sista (cirka 1,5 timme långa) körningen till Boston Logan International Airport där bilen idag skulle lämnas in.

Staden Portsmouth hann vi aldrig ta en titt på igår kväll så vi rattade ner till stadens centrum för en morgonpromenad. Ytterligare en av alla dessa små mysiga städer med vackra gamla hus (här i både trä och sten), ståtliga kyrkor, restauranger, butiker och gallerier. Centrum är helt fritt från fast-food-kedjor eller annat franchise-skräp vilket är väldigt skönt och gör stadskärnan vacker och gemytlig.Portsmouth, New HampshireNorth Church, Portsmouth, New HampshireWarner House, Portsmouth, New HampshireStrawberry Banke, Portsmouth, New HampshireIgår blev vi ju blixtförälskade i Maines vackra kustremsa och hoppades att New Hampshire skulle bjuda på lika sköna seaside-views. Mycket riktigt, sträckan mellan Rye och Hampton Beach var bedårande! Vi kan verkligen varmt rekommendera New Englands stränder. Jag har varit i både Kalifornien och Florida men jag tror att dessa stränder är de vackraste jag sett i Amerika.1614 Monument, Rye, New HampshireRye, New HampshireHampton Beach, New HampshireUngefär här började precis allt gå åt helvete. I Hampton Beach ställde vi GPS:en mot 156 Tomahawk Drive i Boston, som är Hertz återlämningskontor, och trodde att vi hade cirka en timme dit. "Två timmar," svarade den allsmäktiga tekniken och vi blev lite misstänksamma. När vi 30 minuter senare fortfarande inte sett några vägskyltar med "Boston" på började vi ana oråd. Det visade sig att vi av någon outgrundlig anledning körde mot Bristol, New Hampshire för de hade tydligen en väg med samma adress. Vad vi inte visste var att GPS:en alltid utgår från den delstat man för tillfället befinner sig i om man inte specifikt instruerar den något annat.

Vi hade förlorat lite tid, Selma hade förlorat tålamod och började gråta varpå vi fick svänga in på McDonalds i Epping och be om varmt vatten till hennes mjölkersättning. När vi sedan kommit på rätt väg mot Boston var det trafikstockning och vägarbete om vartannat. Trafiken på I-93 var mördande och all fokus i bilen gick åt till att ta sig fram till vårt slutmål. Alla filer, avfarter och påfarter kan bli fantastiskt förvirrande när man dels ser dem i verkligheten framför sig men också på skärmen på GPS:en. Självklart kom vi i fel fil och insåg till vår stora förskräckelse att vi var på väg rakt ner i Bostons centrum. Väl där tog vi fel avfart ett antal gånger och vi började verkligen misströsta. Mitt i detta kaos och virrvarr var det som om Selma förstod allvaret, hon blev knäpptyst och bara log sitt änglaleende. Jag och Becca tog oss i kragen och bestämde oss för att ta oss ur det här. Efter ett antal minuters briljant samarbete hade vi lyckats ta oss ut ur tunnlarna och fram till flygplatsen och med spagettiben kunde vi hoppa ur bilen i Hertz gigantiska garage. Puh!!!Kingston, New Hampshire

Att ta sig med kollektivtrafik in till Bostons centrum var inte heller en barnlek och vi är djupt tacksamma till den fantastiskt trevliga man vi tyvärr aldrig fick veta namnet på, men som förbarmade sig över två dumma turister med litet barn och visade oss hur vi skulle byta först buss och sen tunnelbana. Ibland undrar man om inte Gud ändå tittar ner och tänker; "stackars satar, de där två kan behöva lite hjälp". :)Taj Boston, Boston, MassachusettsNär jag i skrivande stund sitter vid ett stekigt skrivbord på det flottaste hotellrum vi någonsin bott på, Rebecca badar och har gett sig den på att använda alla lyxiga gratiskrämer som är "complementary" här på Taj Boston, är det svårt att tänka sig att det för bara ett par timmar sedan var helt andra känslor som regerade i kroppen. Vi har precis gått en promenad i området Back Bay som ser vansinnigt fint ut med lyxiga butiker, vackra tegelhus, snygga, trevliga och sofistikerade människor. Och Selma, hon ler och hon vinkar. Till alla hon ser på gatorna. Och så många människor vinkar tillbaka, säger "Oh, what a happy baby!", "Oh, she's so cute!" eller bara ler tillbaka. Selma, Queen of New England!Back Bay, Boston, MassachusettsCopley Square, Boston, MassachusettsBoston Public LibraryRebecca och Mr Copley himself!Trinity Church, Copley Square, Boston, MassachusettsDet känns som en riklig belöning, inte minst efter dagens strapatser, att vi får avsluta med tre nätter i denna underbara stad. En smula vemodigt att resan går mot sitt slut, men den dominerande känslan är en enorm tacksamhet över allt vi fått uppleva, och som vi kommer få uppleva dessa sista tre dagar. Och jag är så stolt över Rebecca och Selma! Vilka krigare! Puss <3