DAG 6: SAN DIEGO & BORREGO SPRINGS
Inför resan har vi pratat kring vad vi tror kommer att bli denna resas "Boston", det vill säga en stad man inte hade så höga förväntningar på i förväg men som i efterhand framstår som resans absoluta höjdpunkt. 2016 var det just Boston som charmade oss närmast brutalt och som vida överglänste New York på alla sätt. Det känns som om San Diego är skyhög favorit till att få 2018 års "Boston-utmärkelse".
För undertecknad är det mest nervösa ögonblicket under en road-trip alltid när hyrbilen ska hämtas ut. Inte minst för att detta nästan alltid sker i en större stad, varpå man genom mördande trafik på väg med tvåsiffrigt antal filer ska ta sig ut på de landsvägar där man så småningom kan andas ut och lära känna sin nya bil och bli kompis med den automatiska växellådan man inte nyttjat sedan senaste USA-resan. Reser man med barn tillkommer dessutom krabbet med bilbarnstol, vilken aldrig medföljer färdigmonterad på grund av försäkringsskäl, utan detta måste man göra själv. När dessa hinder väl är överkomna är bilinnehav såklart underbart och nästintill livsnödvändigt här i Amerika.
Klockan 07.45 lämnade vi vårt hotell Wyndham Bayside och tog tåg Grön Linje två stationer mot San Diegos flygplats. Vi har haft två fantastiska dagar här i San Diego, vi hade just mumsat på god frukost, tågvärdar hade varit mycket hjälpsamma och trevliga på stationen, så det var en liten familj vid gott mod, med pånyttfunnet självförtroende, som stegade in på Avis utlämningskontor.
När man ändå har vaknat klockan 04.30 kan man åtminstone få njuta av lite fet utsikt från balkongen.
Cal-i-Phone
Randell och Sang var två mycket tillmötesgående unga herrar som försåg oss med GPS-utrustning och bilbarnstol (som de hjälpte till att installera, jippi!!!), samt förvisso också "lurade" på oss "24-hour roadside service insurance", så nu är vi tokförsäkrade från topp till tå och nästan hoppas få nån liten punktering så Avis får bekänna färg. Ganska snart kunde vi rulla ut ur parkeringsgaraget mot det första stoppet för dagen, Cabrillo National Monument på halvön Point Loma, 30 minuters körning från downtown. Här firar man minnet av den portugisisk-spanske upptäckaren Juan Rodriguez Cabrillo som 1542 blev första europé på kalifornisk mark.
Cabrillo National Monument, San Diego, California
Fort Rosencrans National Cemetery, San Diego, California
Sunset Cliffs, San Diego, California
Än så länge hade bilkörningen skett innanför muren av Interstates som omger staden och endast inne i San Diego. Där går trafiken sin stilla mak. Den kritiska punkten kommer när man ska ut på motorvägarna som leder in och ut ur staden, vilket ofta är ett minst 10-filigt inferno av galenskap och ett garnnystan av avfarter, broar, tunnlar, vägar som korsar varandra, går över och under varandra, går ihop och delar sig, etc etc. Jag tror ni fattar. Det är bara att blunda och kasta sig ut!
Visst var det lite svettigt om händerna och visst gick pulsen upp en aning när det som mest var tolv filer att hålla reda på, men jag höll nerverna i styr och när vi efter 30 minuter svängde av på jämförelsevis lugna Pomeraro Road söder om Poway high-fivade vi i bilen och jag kände mig i ärlighetens namn jävligt stolt över mig själv. Köra ut ur miljonstaden San Diego: Check! Becca hade dessutom samtidigt somnat Selma i baksätet, så vi var båda två värda varsin guldstjärna.
Ramona, California
Rebecca hade via en Instagram-bild fått nys om Anza-Borrego Desert State Park och det intilliggande ökensamhället Borrego Springs och här hade vi bokat ett rum för natten. Körningen genom parken var något av det häftigaste och mest hisnande vi upplevt i naturväg i våra 30-plus-liv. Över bergskedjan slingrade sig vägen och när vi kom över krönet och såg öknen framför oss fick vi nästan svindel. Gigantiska stenblock låg utslängda som strössel i en glassbägare och gjorde att ökenlandskapet påminde om bilder man ser från månen. Det var onekligen sjukt häftigt och kan varmt rekommenderas. Självklart helt omöjligt att med bilder göra rättvisa. Men vi försökte!
Anza-Borrego State Park, California
På 20 minuter har man längs serpentinvägar gjort en "sjunkning" (heter det så, motsatsen till stigning?) på 600 meter och landat i det helt osannolika samhället Borrego Springs som ligger beläget i Borrego Valley-öknen. Varför i hela friden bor man här, kan man ju med viss rätt undra och det har vi nog inte något bra svar på, men härligt väder även mitt i vintern har de i alla fall, vilket har gjort att staden kunnat marknadsföra sig som ett mini-Palm Springs och locka hit turister som vill kunna spela golf, sola och bada även i mars. Och öknen är ju oerhört vacker och dramatisk att titta på, särskilt med de mäktiga bergen i bakgrunden, så vi klagar verkligen inte. Tvärtom! Det är skitcoolt!
Selma "Plums Plask" Englesson-Giselsson fick återigen sig en runda i poolen och den här gången slapp pappa frysa, då både vatten- och lufttemperaturen höll mycket behagliga nivåer. Vi kom i trevligt samtal med en familj från Santa Barbara som en gång semestrat en sommar i Sverige och vi spenderade en lång stund med att försöka förstå vilken stad de hade firat midsommar i. Lyselkil, visade det sig till sist.
Borrego Springs Resort, Borrego Springs, California
Galleta Meadows, Borrego Springs, California
Som om Borrego Springs blotta existens här i öknen, långt ifrån all civilisation, inte var galen nog har en konstnär vid namn Ricardo Breceda valt att anlägga en skulpturpark mitt i öknen. Över 100 roströda metallfigurer föreställande förhistoriska, samtida och fantasi-djur har ställts ut på random ställen och är lika festliga som osannolika att beskåda. Vi trodde att Selma skulle uppskatta att titta på djuren men efter en elefant och en sköldpadda ville hon hellre åka och köpa glass, röd glass, jordgubbsglass. Inte ens skulpturparkens flaggskepp "drak-ormen" imponerade på henne utan hon tyckte sanden och de små stenarna var mycket mer fascinerande. :)
Borrego Springs kryllar inte direkt av restauranger, så efter inköpet av den röda glassen beställde vi take-away-mat från hotellets egen restaurang. En rejäl amerikansk hamburgare till de vuxna och chicken tenders (nuggets), gurkstavar och pommes till Selma. Att få henne att äta riktig mat under resan har varit svårt. Hon dissar oftast allt som inte är banan eller smörgås. Ett par pommes slank nog ner, även om det i ärlighetens namn mest var ketchupen hon var ute efter. Vi vuxna uppskattade dock maten desto mer!
Det känns skönt att ha lämnat storstadsområdena vid kusten bakom oss. Nu väntar många dagar och tusentals kilometer av ödemark, öken, obyggd, rurala områden, byar och småstäder på oss. Friheten bilen ger är ovärderlig och det känns fantastiskt skönt att slippa den galna trafiken längs kusten. För vi ska vara ärliga: det har inte varit helt enkelt att turista med ett litet barn i de stora städerna LA och San Diego, framförallt Los Angeles. USA i allmänhet och Kalifornien i synnerhet är ju inte direkt kollektivtrafikens förlovade land och allt tar lång tid när man inte har tillgång till eget fordon. Nu däremot, känns det som allt kommer bli enklare de närmsta 10 dagarna. I morgon bitti drar vi vidare mot Salton Sea och Palm Springs. Mer öken! Lovin' it!
För undertecknad är det mest nervösa ögonblicket under en road-trip alltid när hyrbilen ska hämtas ut. Inte minst för att detta nästan alltid sker i en större stad, varpå man genom mördande trafik på väg med tvåsiffrigt antal filer ska ta sig ut på de landsvägar där man så småningom kan andas ut och lära känna sin nya bil och bli kompis med den automatiska växellådan man inte nyttjat sedan senaste USA-resan. Reser man med barn tillkommer dessutom krabbet med bilbarnstol, vilken aldrig medföljer färdigmonterad på grund av försäkringsskäl, utan detta måste man göra själv. När dessa hinder väl är överkomna är bilinnehav såklart underbart och nästintill livsnödvändigt här i Amerika.
Klockan 07.45 lämnade vi vårt hotell Wyndham Bayside och tog tåg Grön Linje två stationer mot San Diegos flygplats. Vi har haft två fantastiska dagar här i San Diego, vi hade just mumsat på god frukost, tågvärdar hade varit mycket hjälpsamma och trevliga på stationen, så det var en liten familj vid gott mod, med pånyttfunnet självförtroende, som stegade in på Avis utlämningskontor.
När man ändå har vaknat klockan 04.30 kan man åtminstone få njuta av lite fet utsikt från balkongen.Cal-i-Phone
Randell och Sang var två mycket tillmötesgående unga herrar som försåg oss med GPS-utrustning och bilbarnstol (som de hjälpte till att installera, jippi!!!), samt förvisso också "lurade" på oss "24-hour roadside service insurance", så nu är vi tokförsäkrade från topp till tå och nästan hoppas få nån liten punktering så Avis får bekänna färg. Ganska snart kunde vi rulla ut ur parkeringsgaraget mot det första stoppet för dagen, Cabrillo National Monument på halvön Point Loma, 30 minuters körning från downtown. Här firar man minnet av den portugisisk-spanske upptäckaren Juan Rodriguez Cabrillo som 1542 blev första europé på kalifornisk mark.
Cabrillo National Monument, San Diego, CaliforniaFort Rosencrans National Cemetery, San Diego, CaliforniaSunset Cliffs, San Diego, CaliforniaÄn så länge hade bilkörningen skett innanför muren av Interstates som omger staden och endast inne i San Diego. Där går trafiken sin stilla mak. Den kritiska punkten kommer när man ska ut på motorvägarna som leder in och ut ur staden, vilket ofta är ett minst 10-filigt inferno av galenskap och ett garnnystan av avfarter, broar, tunnlar, vägar som korsar varandra, går över och under varandra, går ihop och delar sig, etc etc. Jag tror ni fattar. Det är bara att blunda och kasta sig ut!
Visst var det lite svettigt om händerna och visst gick pulsen upp en aning när det som mest var tolv filer att hålla reda på, men jag höll nerverna i styr och när vi efter 30 minuter svängde av på jämförelsevis lugna Pomeraro Road söder om Poway high-fivade vi i bilen och jag kände mig i ärlighetens namn jävligt stolt över mig själv. Köra ut ur miljonstaden San Diego: Check! Becca hade dessutom samtidigt somnat Selma i baksätet, så vi var båda två värda varsin guldstjärna.
Ramona, California"Ramona, come closer
Shut softly your watery eyes
The pangs of your sadness
Will pass as your senses will rise
For the flowers of the city
Though breathlike,
get deathlike sometimes
And there's no use in tryin'
To deal with the dyin'
Though I cannot
explain that in lines"
/ To Ramona, Bob Dylan
San Ysabel, California
Ranchita, California
Från låglandet vid kusten steg vi snabbt uppför. 1000 fot, 2000 fot (de räknar ju så här) och landskapet var mycket vackert med dramatiska snirklande vägar upp och ner för berg och dalar. Karga, steniga bergsidor, rullande kullar, boskapsrancher och vingårdar, som nog är de näringsgrenar befolkningen verkar idka i dessa trakter.
Shut softly your watery eyes
The pangs of your sadness
Will pass as your senses will rise
For the flowers of the city
Though breathlike,
get deathlike sometimes
And there's no use in tryin'
To deal with the dyin'
Though I cannot
explain that in lines"
/ To Ramona, Bob Dylan
San Ysabel, CaliforniaRanchita, CaliforniaFrån låglandet vid kusten steg vi snabbt uppför. 1000 fot, 2000 fot (de räknar ju så här) och landskapet var mycket vackert med dramatiska snirklande vägar upp och ner för berg och dalar. Karga, steniga bergsidor, rullande kullar, boskapsrancher och vingårdar, som nog är de näringsgrenar befolkningen verkar idka i dessa trakter.
Rebecca hade via en Instagram-bild fått nys om Anza-Borrego Desert State Park och det intilliggande ökensamhället Borrego Springs och här hade vi bokat ett rum för natten. Körningen genom parken var något av det häftigaste och mest hisnande vi upplevt i naturväg i våra 30-plus-liv. Över bergskedjan slingrade sig vägen och när vi kom över krönet och såg öknen framför oss fick vi nästan svindel. Gigantiska stenblock låg utslängda som strössel i en glassbägare och gjorde att ökenlandskapet påminde om bilder man ser från månen. Det var onekligen sjukt häftigt och kan varmt rekommenderas. Självklart helt omöjligt att med bilder göra rättvisa. Men vi försökte!
Anza-Borrego State Park, CaliforniaPå 20 minuter har man längs serpentinvägar gjort en "sjunkning" (heter det så, motsatsen till stigning?) på 600 meter och landat i det helt osannolika samhället Borrego Springs som ligger beläget i Borrego Valley-öknen. Varför i hela friden bor man här, kan man ju med viss rätt undra och det har vi nog inte något bra svar på, men härligt väder även mitt i vintern har de i alla fall, vilket har gjort att staden kunnat marknadsföra sig som ett mini-Palm Springs och locka hit turister som vill kunna spela golf, sola och bada även i mars. Och öknen är ju oerhört vacker och dramatisk att titta på, särskilt med de mäktiga bergen i bakgrunden, så vi klagar verkligen inte. Tvärtom! Det är skitcoolt! Selma "Plums Plask" Englesson-Giselsson fick återigen sig en runda i poolen och den här gången slapp pappa frysa, då både vatten- och lufttemperaturen höll mycket behagliga nivåer. Vi kom i trevligt samtal med en familj från Santa Barbara som en gång semestrat en sommar i Sverige och vi spenderade en lång stund med att försöka förstå vilken stad de hade firat midsommar i. Lyselkil, visade det sig till sist.
Borrego Springs Resort, Borrego Springs, CaliforniaGalleta Meadows, Borrego Springs, CaliforniaSom om Borrego Springs blotta existens här i öknen, långt ifrån all civilisation, inte var galen nog har en konstnär vid namn Ricardo Breceda valt att anlägga en skulpturpark mitt i öknen. Över 100 roströda metallfigurer föreställande förhistoriska, samtida och fantasi-djur har ställts ut på random ställen och är lika festliga som osannolika att beskåda. Vi trodde att Selma skulle uppskatta att titta på djuren men efter en elefant och en sköldpadda ville hon hellre åka och köpa glass, röd glass, jordgubbsglass. Inte ens skulpturparkens flaggskepp "drak-ormen" imponerade på henne utan hon tyckte sanden och de små stenarna var mycket mer fascinerande. :)
Borrego Springs kryllar inte direkt av restauranger, så efter inköpet av den röda glassen beställde vi take-away-mat från hotellets egen restaurang. En rejäl amerikansk hamburgare till de vuxna och chicken tenders (nuggets), gurkstavar och pommes till Selma. Att få henne att äta riktig mat under resan har varit svårt. Hon dissar oftast allt som inte är banan eller smörgås. Ett par pommes slank nog ner, även om det i ärlighetens namn mest var ketchupen hon var ute efter. Vi vuxna uppskattade dock maten desto mer!Det känns skönt att ha lämnat storstadsområdena vid kusten bakom oss. Nu väntar många dagar och tusentals kilometer av ödemark, öken, obyggd, rurala områden, byar och småstäder på oss. Friheten bilen ger är ovärderlig och det känns fantastiskt skönt att slippa den galna trafiken längs kusten. För vi ska vara ärliga: det har inte varit helt enkelt att turista med ett litet barn i de stora städerna LA och San Diego, framförallt Los Angeles. USA i allmänhet och Kalifornien i synnerhet är ju inte direkt kollektivtrafikens förlovade land och allt tar lång tid när man inte har tillgång till eget fordon. Nu däremot, känns det som allt kommer bli enklare de närmsta 10 dagarna. I morgon bitti drar vi vidare mot Salton Sea och Palm Springs. Mer öken! Lovin' it!Bucket list update: Nope, inget idag.
"Hello, can you hear me?
I'm in California
dreaming about who we used to be
When we were younger and free
I've forgotten how it felt
Before the world fell at our feet"
/ Hello, Adele
Dagens körsträcka: San Diego International Airport - Cabrillo National Monument - Sunset Cliffs - Ramona - Borrego Springs: 172 kilometer (106 miles)