DAG 14: LAS VEGAS (Fabulous Las Vegas Sign & The Strip)
Delstaten Utah har en spännande historia som skiljer sig en hel del från övriga amerikanska delstater. Under 1840-talet flydde mormonerna förföljelsen på östkusten och ville skapa ett förlovat land bortom Klippiga bergen. Under ett antal år var man en avskild enklav, långt ifrån övrig civilisation innan Amerika hade expanderat ikapp dem västerut och så småningom mer eller mindre tvingade Utah att bli en delstat, vilket man blev år 1896. Än idag är majoriteten av Utahs invånare mormoner (ca 60%) och i varje stad finns ett skinande vitt mormontempel med inskriptionen "The Church of Jesus Christ of Latter day Saints" på fasaden, så även i St George där vi spenderat natten.
Good morning, St George, Utah!
Good morning, St George, Utah!Frukosten serveras direkt till hotellrummet på underbara Inn on the Cliff. På balkongen mumsade vi på läckerheterna man kan beskåda på bilden nedan innan vi gick till poolområdet, som vi på morgonkvisten hade alldeles för oss själva. Vi har älskat att bo här så det var med stort vemod vi vid 10.45-tiden checkade ut och begav oss ned i den trevliga staden St George för att handla med oss lunch från Smiths och sedan ta en titt på templet.
Frukost på Inn on the Cliff, St George, Utah
Genom bergslandskap så ödsliga och karga att vi skulle kunna befunnit oss på månen körde vi i sydvästlig riktning och korsade först delstatsgränsen mot Arizona och snart därefter till Nevada. Här ute finns inte mycket till civilisation, det är långt mellan de få städer som finns, det är ogästvänligt och oländigt och sen efter timmar av monoton körning genom oändlig ödemörk ser man plötsligt det: ...nej, det måste vara en hägring? Nej! Där ligger den glittrande staden, syndens näste, Las Vegas, mitt i ingenstans!
Utah/Arizona state line
Arizona/Nevada state line
Mesquite, Nevada
Körningen in i Las Vegas var brutal. På grund av vägarbeten kom vi på fel avfart och hamnade mitt ute på Las Vegas Strip där GPS-tanten tyckte att vi skulle göra en u-sväng framför Bellagio hotel. Där gick gränsen, kände jag, så vi körde två kvarter rakt fram och tog en av bakgatorna istället. GPS:en envisades med att hela tiden kalkylera om och försöka få oss tillbaka ut på motorvägen. Svettig om händerna och med hög puls kunde vi till slut pusta ut i parkeringsfickan vid "Welcome to Fabulous Las Vegas-skylten", det mest turistiska av allt turistiskt i denna super-turistiska stad.
Welcome to Fabulous Las Vegas!
"Welcome to fabulous Las Vegas
Give us your dreamers,
your harlots and your sins
Las Vegas
Didn't nobody tell you
the house will always win?"
/ Welcome to fabulous Las Vegas, Brandon Flowers
Efter att ha snurrat ett par varv runt bilåterlämningscentralen i jakt på en bensinmack kunde vi hoppa på en shuttle-buss till flygplatsen McCarran, varifrån vi kallt räknade med att kunna hitta en buss till vårt hotell Cosmopolitan. För 8.50 dollar per vuxen (Selma fick åka gratis) köpte vi biljetter hos ODS och en mycket karismatisk kvinna stuvade tunga resväskor som en kolgruvearbetare och körde bussen som en Formel1-förare. Selma satt som ett ljus i bussen (på eget säte, "sto säjj") hela resan och tittade storögt på alla de fantastiskt galna hotellkomplexen. Hon fastnade framförallt för Excalibur, som ser ut som en riddarborg, och hela eftermiddagen har hon tjatat att vi ska gå och titta på "slottet". 45 minuters väntan vid incheckningsdisken i lobbyn är förmodligen standard i Las Vegas om man anländer ganska exakt 15.00, så det var ett aningen slaget gäng som till slut kunde hedra traditionen att hoppa i sängarna på rum 3340 (våning 33) på Cosmopolitan Hotel. Vi har som tradition att hoppa i sängen på varje nytt hotell vi kommer till. Vi vuxna tycker det är nästan lika roligt som Selma. :)
Cosmopolitan Hotel, Las Vegas, Nevada
Utsikt från 33:e våningenTvå dagar efter att vi bokade vår resa med hemfärd från Las Vegas skedde den fruktansvärda skjutningen på Route 91 Harvest Music Festival vid Mandala Bay Hotel där 58 människor miste livet. Det var otäckt, olustigt och la för någon dag sordin på stämningen inför planerandet av resan. Det kändes på något märkligt sätt som att man hade en relation till staden eftersom vi visste att vi skulle hit.
Efter att ha latat oss rejält på hotellrummet i nästan två timmar tog vi oss i kragen, orienterade oss ut ur hotellets labyrint av spelhallar, restauranger, barer och affärer till gatan som egentligen heter South Las Vegas Boulevard, men som alla känner som "The Strip". Längs detta 12-filiga vidunder ligger hotell- och casinokomplexen på rad och precis allt handlar om kommers. Det är lika delar galet som fantastiskt att gå omkring och se alla otroliga byggnader, statyer, fontäner, jättelika gallerior, food courts och allehanda turistiska tokigheter man kan tänka sig (och massor som man aldrig nånsin kunnat tänka sig). Ett Eiffel-torn, en borg, en pyramid, en romersk stadsdel, en replica av Venedig. Paris, Excalibur, Luxor, Caesars Palace, Venetian. Häftigt och imponerande, jovisst, men också plastigt och "fake" på så många sätt. Det är helt enkelt svårt att veta vad man ska tycka om det.
Bellagio's, Las Vegas, Nevada
Flamingo Hotel, Las Vegas, Nevada
Vårt hotell, Cosmopolitan
"These tables are hauntedBy the ghost of Las Vegas
Their chips were once mountains
But they came here to play
They could take me if they wanted
But I have nothing worth counting
And like the sands of Nevada
They go drifting away"
/ Sands of Nevada, Mark Knofler
"That baby's got to keep on moving!" Casino-funktionärs-kvinnan verkar inte ens skoja utan möter våra frågande blickar med stenansikte och en rejäl portion snorkighet. Vi har stannat till en minut vid den stora röda skon som står konstverk i Cosmopolitans casinos foajé, vilken vår tvååriga dotter tyckte var helfestlig. Kvinnan upprepar surt sitt budskap när vi vill knäppa en snabb bild. Ibland är reglerna i det här landet bara "plain stupid". Tydligen får man på ett casino inte stanna någonstans med ett litet barn utan man måste endast skyndsamt ta sig från exempelvis ingången till hissen. Vad är problemet kan man ju undra? Riskerar Selma att bli spelmissbrukare om vi tar ett foto vid skon? En av få gånger under vår resa jag blivit riktigt irriterad. En av få gånger under vår resa vi blivit något annat än oerhört väl bemötta.
Det börjar kännas att resan lider mot sitt slut. Vi är i ärlighetens namn ganska slitna. Det ska bli skönt att komma hem till vårt "fina gröna hus", som Selma kallar lägenheten på Kolonigatan. Det ska också bli skönt att komma in i rutiner igen, inte minst matrutiner, som fortsätter vara ett sorgligt kapitel då Selma är mycket kräsen med maten här. Hon är inte så förtjust i varken hamburgare, pizza eller korv. Pommes slickar hon mest av ketchupen ifrån. Pannkakor säger hon sig gilla, men äter små musbett. Det enda målet hon äter rejält vid är frukosten. Och bananer. Oj vad hon har ätit bananer!
Men vi är så klart samtidigt tacksamma att vi har ännu en dag i denna galna stad att se fram emot. Hotellrummet är underbart, läget perfekt och i morgon bitti ska vi se om pool-området levererar. Det är inte heller helt fel att sitta och författa bloggtext med följande utsikt:
God natt från 33:e våningen i Sin City, Nevada!
Dagens körning: St George - Las Vegas: 207 kilometer (129 miles)
Sammanlagd körning: San Diego - Borrego Springs - Palm Springs - Flagstaff - Monument Valley - Zion NP - Las Vegas: 2478 kilometer (1540 miles)
Their chips were once mountains
But they came here to play
They could take me if they wanted
But I have nothing worth counting
And like the sands of Nevada
They go drifting away"
/ Sands of Nevada, Mark Knofler
"That baby's got to keep on moving!" Casino-funktionärs-kvinnan verkar inte ens skoja utan möter våra frågande blickar med stenansikte och en rejäl portion snorkighet. Vi har stannat till en minut vid den stora röda skon som står konstverk i Cosmopolitans casinos foajé, vilken vår tvååriga dotter tyckte var helfestlig. Kvinnan upprepar surt sitt budskap när vi vill knäppa en snabb bild. Ibland är reglerna i det här landet bara "plain stupid". Tydligen får man på ett casino inte stanna någonstans med ett litet barn utan man måste endast skyndsamt ta sig från exempelvis ingången till hissen. Vad är problemet kan man ju undra? Riskerar Selma att bli spelmissbrukare om vi tar ett foto vid skon? En av få gånger under vår resa jag blivit riktigt irriterad. En av få gånger under vår resa vi blivit något annat än oerhört väl bemötta.Det börjar kännas att resan lider mot sitt slut. Vi är i ärlighetens namn ganska slitna. Det ska bli skönt att komma hem till vårt "fina gröna hus", som Selma kallar lägenheten på Kolonigatan. Det ska också bli skönt att komma in i rutiner igen, inte minst matrutiner, som fortsätter vara ett sorgligt kapitel då Selma är mycket kräsen med maten här. Hon är inte så förtjust i varken hamburgare, pizza eller korv. Pommes slickar hon mest av ketchupen ifrån. Pannkakor säger hon sig gilla, men äter små musbett. Det enda målet hon äter rejält vid är frukosten. Och bananer. Oj vad hon har ätit bananer!Men vi är så klart samtidigt tacksamma att vi har ännu en dag i denna galna stad att se fram emot. Hotellrummet är underbart, läget perfekt och i morgon bitti ska vi se om pool-området levererar. Det är inte heller helt fel att sitta och författa bloggtext med följande utsikt:
God natt från 33:e våningen i Sin City, Nevada!Dagens körning: St George - Las Vegas: 207 kilometer (129 miles)Sammanlagd körning: San Diego - Borrego Springs - Palm Springs - Flagstaff - Monument Valley - Zion NP - Las Vegas: 2478 kilometer (1540 miles)
