DAG 10: GRAND CANYON NATIONAL PARK
Att få se Grand Canyon en gång i livet är en ynnerst. Det fick jag göra i juli 2013 och det var en otrolig upplevelse. Att ha privilegiet att få bevittna detta skapelsens underverk TVÅ gånger är något jag bockar och bugar i djup tacksamhet inför. För Selma var dock dagens stora höjdpunkt morgonens besök på hennes favoritlekplats nere vid järnvägsstationen. Den har FEM rutschkanor! Tågen mot Grand Canyon tutade gammaldags och ilsket, men efter mycket övertygande snack från föräldrarna gick Selma med på att tågen egentligen är snälla och bara vill varna och säga: "här kommer jag!"
Williams, Arizona
Det låg något närmast elektriskt i luften när vi rullade ut från parkeringen till lekplatsen och körde norrut längs Highway 64. Det blir liksom inte större i sightseeing-väg än Grand Canyon. Inte här i Amerika och nästan inte någon annanstans i världen heller för den delen. Samtidigt finns det inget som torde vara så upphausat, varpå förväntningar blir uppskruvade till max. Kan man med dessa enorma förväntningar bli annat än besviken? Ja, har man aldrig tidigare sett Grand Canyon vet man inte vad man kan förvänta sig och besvikelse finns därmed inte på kartan. Så det så!
Grand Canyon National Park, Arizona
Vi har med skräckblandad förtjusning pratat om att besöka Grand Canyon med en tvåårig duracell-kanin totalt immun mot och omedveten om alla typer av faror. Koppel, har varit ett seriöst förslag. När vi för några år sedan var i London såg vi exempel på detta i Hyde Park, där en pappa hade sin dotter i koppel. Om vi skojar? Njaee... Vi löste det med att placera ut ett påskägg bakom en buske och berätta att påskharen varit här. Hon hittade ägget, sen satt hon nöjd i sin vagn och mumsade på chokladägg. Score! Föräldrar vs Plutt 1-0! Därefter fick vi vuxna tid och utrymme att njuta av utsikten, ta foton och försöka ta in hela upplevelsen, vilket i ärlighetens namn är svårare än man kan tro.
Williams, ArizonaDet låg något närmast elektriskt i luften när vi rullade ut från parkeringen till lekplatsen och körde norrut längs Highway 64. Det blir liksom inte större i sightseeing-väg än Grand Canyon. Inte här i Amerika och nästan inte någon annanstans i världen heller för den delen. Samtidigt finns det inget som torde vara så upphausat, varpå förväntningar blir uppskruvade till max. Kan man med dessa enorma förväntningar bli annat än besviken? Ja, har man aldrig tidigare sett Grand Canyon vet man inte vad man kan förvänta sig och besvikelse finns därmed inte på kartan. Så det så!Grand Canyon National Park, ArizonaVi har med skräckblandad förtjusning pratat om att besöka Grand Canyon med en tvåårig duracell-kanin totalt immun mot och omedveten om alla typer av faror. Koppel, har varit ett seriöst förslag. När vi för några år sedan var i London såg vi exempel på detta i Hyde Park, där en pappa hade sin dotter i koppel. Om vi skojar? Njaee... Vi löste det med att placera ut ett påskägg bakom en buske och berätta att påskharen varit här. Hon hittade ägget, sen satt hon nöjd i sin vagn och mumsade på chokladägg. Score! Föräldrar vs Plutt 1-0! Därefter fick vi vuxna tid och utrymme att njuta av utsikten, ta foton och försöka ta in hela upplevelsen, vilket i ärlighetens namn är svårare än man kan tro. Att stå på randen till den jättelika kanjonen är en "out of this world experience". Den virvlande Colorado-floden ser ut som en stillsam bäck långt, långt nere i djupet. Min första tanke är hur de första människorna som kom hit och beskådade detta måste ha känt. De som inte hade sett hundratals bilder och därmed haft de enormt uppskruvade förväntningarna vi har. Tänkt att efter att ha färdats dagar i streck på ändlösa vidder helt plötsligt ramla över det här.
Vi konstaterade att hade det inte varit "spring-break", en miljon turister som trängdes vid varenda utsiktsplats, 45 minuters väntan i bilkö och ytterligare 20 minuters letande efter parkeringsplats, hade besöket på Grand Canyon förmodligen seglat upp på förstaplatsen på vår topplista. Nu blev upplevelsen lite naggad i kanten. Om vi jämför med till exempel vår första morgon på Santa Monica Beach som var alldeles underbar, var anledningen där exklusivitet. Vi hade hela stranden för oss själva och vi kunde alla tre tillsammans njuta av stunden. Grand Canyon blev lite för stressat och lite väl mycket turistisk kakafoni för att det skulle vara ultimat. Men så klart en fantastisk upplevelse ändå!
Påskharen hittade till Grand Canyon, Arizona!
När jag står vid Mather Point och tittar ut över en av de mest fantastiska panoramavyerna denna planet har att erbjuda så vill jag hemskt gärna att Selma som sitter på mina axlar ska förstå storheten i det vi bevittnar. Hon skruvar dock på sig där hon sitter och säger: "Jag tror jag ska gå till mina stenar istället." Överallt vi kommer sätter hon sig så fort hon får möjlighet ner på marken och leker med stenar, eller gräver i sanden. Hon bidrar onekligen med alternativa perspektiv, det lilla livet. :)
Valle, Arizona
Mycket ödmjuka körde vi söderut igen mot staden Flagstaff, som är norra Arizonas största stad. Egentligen hade vi vid denna tidpunkt på resan tänkt att sova två nätter på samma ställe, vilket hade varit skönt då det ständiga upp- och nedpackandet av saker tar tid och energi. Detta var något vi drog lärdom av under förra resan då vi sju dagar i streck bytte boende. På grund av avstånden här i Arizona blev det dock en natt i Williams och nu en natt i Flagstaff för att nästföljande dags körsträcka inte ska bli för lång. Därefter blir det dock en dubbelnatt i Page, sen 1 natt i St George, varpå vi sedan är framme i Las Vegas och har två nätter där. Dubbelnatten i Page underlättar åtminstone lite. La Quinta Inn i Flagstaff heter vårt tillhåll i natt. Vi ankom hotellet redan vid 15-tiden och kunde till vår stora förvåning hoppa i utomhuspoolen och plaska och plumsa en stund. Vi trodde det skulle vara rejält kallt vid den här årstiden på den höga höjd vi befinner oss på (ca 2200 meter), men icke, det var ca 20 grader i luften och mycket behagligt så länge solen var framme. Vid poolen träffade vi en mamma med sin son Josh (som var 10 år, dök från kanten, kunde plaska jättehögt och genast blev Selmas nya idol) samt en mycket trevlig familj från Wisconsin. Alla frågar de "where are you from?" och önskar oss trevlig fortsatt resa etc. Underbart folk, de här amerikanarna!
La Quinta Inn, Flagstaff, Arizona
Som av en händelse berättade min far för två veckor sedan att han via ett släktforskningsprogram funnit att han hade släkt i Prescott Valley, Arizona. Vi kollade på kartan och såg att det inte var mer än 90 minuters körning från Flagstaff, där vi hade en hotellnatt bokad. Så klart kunde vi tänka oss att träffa dem! Så vi hade bestämt träff med Karen och Terry kl 16.00 i hotellets lobby och våra amerikanska släktingar visade sig vara ett förtjusande trevligt par. Vi åt god middag på restaurangen Coco's och delade med oss av bilder och berättelser om släkt och våra respektive länder. Vi försökte också via min fars bifogade släktforskningsinformation få ihop våra förfäders släktband och kom till slut fram till att Karen och min far måste vara näst-nästkusiner (finns det ett annat ord?). Ett mycket trevligt möte som ger resan rejält mervärde. Förutom det emotionella värdet i att träffa människor som har samma ursprung är det också väldigt roligt att få prata mer ingående med amerikaner än de flyktiga samtal man har med människor man stöter på på exempelvis lekplatsen, vid poolen eller vid turistattraktioner. För att citera Terry när vi berättade att vi idag varit vid Grand Canyon: "Well, it's a mighty big hole in the ground". :) Go gubbe! Vi önskade varandra godnatt vid 20.30-tiden och bestämde träff igen till frukost.
Coco's, Flagstaff, Arizona. Smiley-face buttermilk pancakes. Kan det bli bättre?Bucket-list update: Ätit amerikanska pannkakor (det blir väl inte mer amerikanskt än "Smiley-face buttermilk pancakes"). Så check på den! Hur gott det än låter smakade de mest bakpulver. Inte helt fantastiskt, med andra ord. Selma åt en knapp tiondel...
Dagens körsträcka: Williams - Grand Canyon National Park - Flagstaff: 236 kilometer (147 miles) 