roadslesstraveled.blogg.se

U2 döpte sitt genombrottsalbum från 1987 efter nationalparken med de ikoniska träden. Det finns en alldeles fantastisk berättelse om hur countrylegendaren Gram Parsons och dennes manager Phil Kaufman svor en ed att se till att den av dem som dog först blev begravd här. Gram dog i rum nummer 8 på The Joshua Tree Inn och managern försökte åtminstone att fullborda sitt löfte genom att tända eld på den döda kroppen invid Cap Rock-klippan. Andra historier handlar om hur The Eagles fick sitt namn genom att spendera en drog- och tequilafylld natt i Joshua Tree och så småningom fotade de omslaget till sin debut-platta i parken. The Doors tog peyote här och insåg livets innersta mysterier. Bara för att nämna några. Jag skulle säkert kunna hålla på ett tag till... En nationalpark som upplevt så mycket rockhistoria och bidragit till så mycket rock'n roll-myt kan en musik-nörd som undertecknad inte låta bli att besöka när vi nu har vägarna förbi. För er som ännu inte har hajat det; på dagens meny stod Joshua Tree National Park.

Men dagen började i Palm Springs. Inte jättemycket rock'n roll där, mer perfekt ansade golfbanor, swimmingpoolar och flashiga resorts. Ett jetset-tillhåll mitt i öknen, där solen alltid skiner, typ 360 dagar om året. "It never rains in Southern California", ni vet. Palm Springs ligger i Coachella Valley där samhällena ligger på rad som ett pärlband och inte förrän man lyfter blicken bort mot de karga San Jacinto-bergen kommer man ihåg att man egentligen är mitt ute i öknen där ingenting egentligen är grönt och där man egentligen inte ens kan bo. Detta förnekar man helt här i Palm Springs. Allt bygger på konstbevattning, så klart. Här spenderade vi en lat förmiddag, hängde vid hotell-poolen och pratade med trevliga amerikaner från spridda delar av detta jättelika land, alla turister i detta ökenparadis. Rebecca hamnade i samtal med en man som varit amerikansk ambassadör i Stockholm och blev en smula "star-struck". Jag strosade en runda längs huvudgatan och knäppte några foton innan det var dags att checka ut och beta av milen. Vi försökte synka med Selmas sovstund och hon somnade strax efter att vi hämtat veganskt käk på utsökta Palms Green Café.Best Western Las Brisas Hotel, Palm Springs, CaliforniaPalm Springs, California

Vi passerade Palm Springs jättelika vind-park där tusentals "snujjor" (som Selma kallar dem) står utställda i dalgången och en bit uppför berget. Vi jobbade oss sedermera uppför bergspasset till nästa dal, Morongo Valley och sedan Yucca Valley, där vi stannade till vid Desert Christ Park, en mycket cool liten attraktion med vita skulpturer föreställande Jesus och hans lärjungar. Selma sov sig igenom allt detta och vaknade precis när vi ankom Joshua Tree National Park.Desert Christ Park, Yucca Valley, CaliforniaMotellet där Gram Parsons dog, Joshua Tree, California."I like the way 
your sparkling earrings lay
Against your skin so brown
And I want to sleep with you 
in the desert tonight
With a million stars all around
I got a peaceful easy feelin'
And I know you won't let me down
'Cause I'm already standin'
On the ground"

/ Peaceful Easy Feeling, The Eagles


Morongo Valley, Yucca Valley, Pioneertown, Joshua Tree och Twentynine Palms hette de osannolika ökenstäder vi passerade på vår väg till nationalparken. Hur kan man bo här, är det lätt att tänka? Ödsligt och "hauntingly beautiful" när man som vi passerar förbi under en semesterresa, jo visst, men tänkt att bo här året runt? 

Mormoner som på mitten av 1800-talet reste genom detta ödsliga område såg de karaktäristiska träden och tyckte att de påminde om hur Josua sträcker händerna mot himlen i den bibliska berättelsen. Därav "Joshua tree". Vi betalade inträdet på 25 dollar och stannade efter en stund till för en picknick vid Quail Springs Picnic Area. Selma tyckte som vanligt att det var roligast att gräva med fingrarna i sanden. Hon älskar öknen! Det spelar ingen roll om vi är i Borrego Springs, vid Salvation Mountain eller i Joshua Tree. Hon sätter sig på huk och gräver, helt obekymrad om allting annat.Joshua Tree National Park, CaliforniaVi är ledsna vid det ledsna trädet. :)<3Platsen vid Cap Rock där Gram Parsons manager tände eld på Grams lik.Twentynine Palms, California

Som en kniv skär Amboy Road spikrakt genom Mojave-öknen och under 45 minuter behöver man knappt använda ratten om man har någorlunda hyffsad hjulinställning. Troligtvis möter man bara ett par bilar under sträckan mellan Twentynine Palms och Amboy. Kanske en, eller två per mil. Inte mer. Det här är så långt ifrån San Diego Freeways 16-filiga galenskap man kan komma. Vid en dammig vägkorsning och järnvägsövergång som kallas Amboy stannar vi för att ta några bilder. Här finns inte mycket mer än en bensinmack samt en nedlagd gammal diner där det säkert serverades många "burgers with fries" under Route 66's glansdagar. Några andra turister har också stannat till och alla tittar vi förundrat ut över ökenlandskapet. Världshistoriens längsta godståg tuffar fram ännu längre ner i dalen. Det måste vara hundra vagnar eller fler. Hur ska man kunna förklara hur det ser ut och hur det känns att vara här? Man ser flera mil, det finns inget som skymmer sikten och massiva bergskedjor höjer sig där öknen till slut tar slut. Det är oerhört mäktigt och öerhört märkligt att vara här, på en och samma gång.Amboy, CaliforniaDet som enligt Google Maps ska ta 3 timmar tar inte 3 timmar. Vi inser det nu. Det är kanske tre timmars effektiv körning, men då räknar man inte in rödljus, järnvägsbommar, stopp vid utsiktsplatser, bensinmackar eller drive-thru-restauranger. Så i slutändan har vi snarare suttit fem timmar i bilen, i ärlighetens namn alldeles för länge. Selma har varit en tålmodig liten ängel men vi känner ett behov av att kolla över och eventuellt planera om rutten en aning inför de kommande dagarna. Den sista timmen på lastbilstäta Interstate I-40 hade vi rejäl träsmak i våra bakar och kunde inte njuta av de ändlösa vidderna. Dessutom började oljelampan lysa när vi fortfarande hade 45 minuter kvar till vår slutdestination för dagen.

I skrivande stund är vi framme på Quality Inn i den lilla staden Needles. "Needles to say, we've had a great day", haha! Det går att göra många ordvitsar på det. Vi har ringt "Avis 24 hour roadside assistance service" och blivit lugnade av en mycket trevlig dam att varningssignalen "change engine oil soon" inte är något att hispa upp sig för, utan det går bra att köra ända till Las Vegas med den lysande. Selma har fått leka av sig på hotellrummet och somnat gott efter godnattsagan om Mamma Mu.

Nu när vi efter åtta dagar i morgon lämnar Kalifornien bakom oss till förmån för andra delstater känns det passande med ett utdrag ur Beth Harts sentimentala och galet vackra hyllning till The Golden State. I morgon bitti korsar vi Colorado-floden och äntrar Arizona. Tack, Kalifornien! 

"Calling California, 
is there anybody home
Hello California, 
won't you please pick up the phone
I wanna say I love you 
but I'm a million miles away
And I am thinking of you, 
I miss you and LA"

For you and you alone 
I'll lay my monsters down
And we'll watch the sun 
come up over California
For you and you alone 
I'll find my way back home
And I'll love you 
like the sun loves California
You're my California"

/ My California, Beth Hart


Bucket list update: räknas äta amerikanska våfflor istället för pannkakor? (utsökta sådana vid frukosten på Las Brisas Hotell i Palm Springs) I så fall: Check!Dagens körsträcka: Palm Springs - Yucca Valley - Joshua Tree National Park - Amboy - Needles: 320 kilometer (199 miles)