DAG 9: ROUTE 66, ARIZONA (Oatman, Kingman, Seligman & Williams) - roadslesstraveled.blogg.se

roadslesstraveled.blogg.se

DAG 9: ROUTE 66, ARIZONA (Oatman, Kingman, Seligman & Williams)

Publicerad 2018-03-29 06:44:00 i 2018 Los Angeles & the Southwest, Allmänt,

“Looking hard for a drive in
Searching for a corner cafe

Where hamburgers sizzle
on an open grill night and day

Yeah, and a jukebox jumping
with records like in the U.S.A.”

/ Back in the USA, Chuck Berry


Route 66. Rostiga gamla bensinpumpar, flagnade motellskyltar, nerlagda diner-hak utmed en dammig tvåfilig asfaltväg vars glansdagar ligger långt, långt, långt tillbaka i tiden. Det kan ju vara dötrist, långtråkigt och alldeles, alldeles underbart! För somliga låter det säkert bara mossigt, men för Roadside-America-fantaster likt jag är det ett himmelrike. Route 66 besitter så mycket magi och så mycket historia.

I staden Needles utmed Colorado-floden har vi spenderat natten på Quality Inn. Quality och quality, förresten? Rummet var rent, men det var i särklass det ruffigaste boendet vi haft hittills under vår resa, beläget utmed bullriga Interstate 40. Frukosten var dock finfin och frukostsällskapet än finare. Ett underbart äldre par från Modesto, California, blev störtförtjusta i Selma och vips så var samtalet igång. (det där med barn som isbrytare, ni vet) De avslutade med "safe travels" och ett "God bless", vilket alltid känns en smula konstigt för oss svenskar men samtidigt också väldigt fint, då det i det här fallet kändes väldigt ärligt menat.Needles, CaliforniaCalifornia/Arizona state line

Efter cirka 45 minuters körning kom vi till det lilla bergssamhället Oatman. Inte mycket mer än en ruffig huvudgata med nedgångna hus och souvenirbutiker. En gång i tiden var Oatman en livlig guldgrävarstad med några tusen invånare och ett antal åsnor som användes som dragdjur. Guldet tog dock slut, människorna drog vidare men åsnorna lämnades kvar och deras ättlingar strövar i dag fritt på stadens enda gata och har blivit en uppskattad turistattraktion. Selma tyckte det var ypperligt festligt och har pratat entusiastiskt om åsnorna hela dagen.Oatman, ArizonaRoute 66 fortsätter över bergen mot Kingman och den nästföljande halvtimmen var en nervkittlande berg- och dalbana på smala serpentinvägar med total avsaknad av skyddsräcken. Hastigheter över 50 km/h var uteslutna och för en höjdrädd person så som undertecknad kände jag en djup tacksamhet att vi inte körde i öst-västlig riktning, då vår fil åtminstone var den närmast in mot berget. Lika delar läskigt och häftigt var det också en av de vackraste turer jag kört i det här landet där det sannerligen finns många, många vackra sådana. Kan varmt rekommenderas!Sitgreaves Pass, ArizonaDagens andra stopp var Kingman, en stad jag besökte redan 2013 och som alltid kommer vara ihågkommen som platsen där jag besökte en laundromat (tvätt-automat) för första gången, detta oerhört amerikanska fenomen. Den här gången valde vi dock att titta på tåg istället. Selma uppskattade att få springa en stund på parkens gräsmatta och att klättra upp och ner för tågets trappsteg. När springet i benen var ursprunget gick vi över gatan för att käka lunch på Route 66-dinern Mr D'z, till bredden pimpat med kitchiga 50-talsattiraljer. Enormt autentiskt, kanske inte riktigt lika smakfullt, men det känns inte som att en semester längs Route 66 är komplett utan ett besök på en äkta diner. Det är så klart underförstått men jag säger det ändå: vi käkade varsin hamburgare och avslutade med att dela på en jättelik glass-drink. Mums!Kingman, ArizonaMr D'z Diner, Kingman, ArizonaNorra Arizona är galet vackert, med stora öppna vidder där man ser miltals när man når krönet på en av alla bergskedjorna. Det är också mycket varierande vegitation beroende på vilken höjd man befinner sig på. Ibland är det prärieliknande kort brunbränt gräs, ibland granskog och ibland någonting mitt emellan. De små samhällen som finns ligger en timme ifrån varandra och på denna timme ser man i det närmaste inga hus, människor eller tecken på mänsklig aktivitet, utöver vägen vi färdas på. Det är lätt att bli lite fartblind när man kör på Interstate 40 och därmed har man ibland svårt att hålla fartgränsen. Lastbilarna är många, långa och ofta argsinta. Man får akta sig när man kör om en av dem, för helt plötsligt kan de få för sig att svänga ut. En av lastbilarna trodde vi ett slag jagade oss för den ville ständigt upp i baken på oss och försökte enträget köra om. I en brant uppförsbacke lät jag automatlådan bekänna färg, tryckte gasen i botten, sen såg vi inte till honom mer. :)Seligman, ArizonaI Seligman kan man besöka Roadkill Cafe, ett av alla osannolika turistmål som finns längs Route 66. På menyn finns rätter som "Collie hit by a trolley", "Chunk of skunk" och "Slab of lab". Hysteriskt osmakligt och ofattbart roligt. Vi har läst menyn och skrattat så vi kiknat. Så klart är det på skämt! Hoppas vi... För det är det väl?  Eller...? Selma sov, vi hade nyligen ätit i Kingman, så vi får väl aldrig veta säkert.

Vi roade oss i vart fall med att under den nästföljande timmen komma på nya rätter som Roadkill Café skulle kunna ha haft på sin meny. Kreativiteten flödade och följande smakfulla läckerheter uppfanns: "Deer hit in the rear", "Minced racoon eaten with spoon", "Flat rat with a taste of fat cat" samt "A juicy chunk of chipmunk".Roadkill Cafe, Seligman, ArizonaSom det kanske framgår av detta blogginlägg har jag en smärre fäbless för gamla motellskyltar som har någon form av vintagevärde eller Route 66-anknytning. Det är inte alltid lätt att få en perfekt bild genom vindrutan när man samtidigt ska köra bilen. För Rebecca som agerar lektant i baksätet är det så klart också svårt att bidra, inte minst för att det inte alltid är lätt att veta vilka skyltar sambon anser ha just de relevanta egenskaper som ovan beskrivits. I Kingman och Seligman kryllade det av dem och det blev nästan som ett TV-spel där det sköts vilt åt alla håll med kameran. Om ni undrar så, jo, jag har full förståelse för att det inte alltid är lätt att leva ihop med en nörd som jag. Många skyltar blev det i alla fall!

Selma vaknade lagom till att vi rullade in i Williams, där vi inatt ska bo på Comfort Inn. Vi körde raka vägen ner till den offentliga lekplatsen jag hade Google-mapsat fram innan resan. Där spenderade vi en timme i det soliga men friska vädret.

En snabb google-sökning säger att Williams har cirka 3500 invånare och vi gissar att i det närmaste 100 % av dem jobbar inom turistnäringen. Här handlar nämligen allt om Route 66 (motell, diners, souvenirbutiker etc) eller om närheten till Grand Canyon National Park, vilken vi besöker i morgon. Vi strosade en mycket kort stund längs med huvudgatan, inhandlade strumpor till Selma på Dollar General och köpte med oss mat från Safeway hem till hotellet där vi innan läggdags också hann med ett bad i inomhuspoolen. Vattnet var vamt och skönt, ljudnivån var dock på bullerskadenivå.Williams, ArizonaMedans godstågen i bakgrunden tutar så som tåg gör i gamla filmer kan vi så här på kvällskvisten roa oss med att räkna hur många av städerna som name-droppas i texten till Route 66 vi kört igenom och kommer köra igenom. Los Angeles förra veckan, idag Kingman och i morgon Flagstaff. Sedan tidigare har jag varit i Chicago, Saint Louis, Winona och Barstow också... 

"It winds from Chicago to LA
More than two thousand miles
all the way
Get your kicks on Route sixty-six

Now you go through Saint Louis
Joplin, Missouri, 
And Oklahoma City is mighty pretty
You'll see Amarillo, 
Gallup, New Mexico, 
Flagstaff, Arizona
Don't forget Winona,
Kingman, Barstow,
San Bernandino"

/ Route 66, Nat King Cole


Bucket list update: Martin har tankat på ganska sunkig bensinmack längs Route 66 i Needles, California. Check!
Rebecca har åtminstone poserat framför en jukebox på ett autentiskt dinerhak längs Route 66. På frågan om jukeboxen funkade svarade servitrisen lite små-besvärat att det endast var fyra olika låtar man kunde välja på och hon verkade inte så sugen på att visa hur man gjorde, så vi struntade i det. Vi förstår om ni inte anser att vi kan "checka av" den...Dagens körsträcka: Needles - Oatman - Kingman - Seligman - Williams: 268 kilometer (166 miles)

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela