roadslesstraveled.blogg.se

"This is my kind of town
Chicago is my kind of town
Chicago is my kind of people too
People who smile at you

And each time I roam
Chicago is calling me home
Chicago is why 
I just grin like a clown
It's my kind of town"

/ Chicago, My Kind of Town, Frank Sinatra


02.20... Denna förbannade tidsomställning. Chicago ligger i tidszonen Central Time och är +7 timmar jämfört med Sverige. Enligt kropp och knopp var klockan därmed 09.00 och för en småbarnsförälder är det minsann sovmorgon. Så efter att ha snurrat i sängen under två timmar gav jag upp och bestämde mig för att jag kunde passa på att bevittna soluppgången från Chicagos magnifika strandpromenad utmed Lake Michigan. 05.10 var jag på plats vid Oak Street Beach. Jag hoppas merparten av vårt gäng sussade sött vid den tiden, men jag är samtidigt tacksam för upplevelsen den förbannade tidsomställningen gav mig.Oak Street Beach, Chicago, IllinoisFrukost ingår vanligtvis inte på DeWitt hotel men eftersom vi är ett sällskap på 18 personer som reser "I utvandrarnas fotspår" hade vi fixat en specialdeal där hotellet skulle tillhandahålla detta dagens första och så viktiga mål mat. Ett otroligt vackert fruktfat hade dukats fram men i övrigt var det bara muffins, bakverk och små påsar med något som utgav sig för att vara havregrynsgröt men som i verkligheten påminde mer om torkad äppelkaka, vilken skulle blandas med varmt vatten. Slutresultatet blev en sörja så oerhört söt att näshåren kryllade sig. Hotellpersonalen var dock mycket trevlig och frågade om det var något vi saknade inför morgondagens frukost och verkade uppriktigt förvånade när vi försynt föreslog att bröd och smör hade varit gott. Gärna grovt bröd. "And skip the decaf". (det koffeinfria kaffe de envisas med att severa i detta land som nästan inga svenskar dricker) :) De lovade att fixa det till imorgon.

Idag har vi varit storögda turister i denna fantastiska metropol vars skyline är "second to none". Man skryter till och med om att vara skyskrapans hemstad, och vi säger inte emot. Större delen av vårt sällskap hade samlats i hotellobbyn kl 10.00 för en gemensam stadsvandring. Från hotellet traskade vi västerut mot Michigan Avenue. Denna gata går i folkmun under namnet "Magnificent Mile" och är Chicagos shoppingstråk nummer ett. Den skär genom staden i nord-sydlig riktning och kantas av ståtliga och storslagna byggnader, så som John Hancock Building, den 344 meter höga skyskrapa vi igår kväll åkte upp i.Efter några kvarter kom vi fram till "The Old Watertower" som med sina blygsamma 55 meter ändock var en av Chicagos högsta byggnader vid tiden för den stora branden 1871, vilken ödelade 17 000 byggnader och gjorde hundratusentals människor hemlösa i den då unga staden. Vattentornet var en av få byggnader i området som klarade sig undan lågorna. Idag inhyser den en konsthall och ser ut som en liten lego-kreation i miniatyr jämte alla väldiga skyskrapor.Old WatertowerStrax innan vi kom fram till Chicago-floden tog vi oss en titt på Tribune Tower, byggd 1925 och tidigare huvudkontor för Chicago Tribune, Chicagos mest kända dagstidning. I fasaden har man murat in små bitar av betydande historiska byggnadsverk från runt om i världen, såsom Peterskyrkan i Rom, pyramiden i Giza, Kinesiska muren samt Berlinmuren. Vi fick reda på att flera av våningarna skulle göras om till lägenheter och inom en snar framtid finnas ute till försäljning. Undrar till vilket pris...?Tribune TowerChicago RiverwalkVi korsade DuSable Bridge och klättrade ner till stadens bedårande River Walk, ett underbart vackert promenadstråk en våning under gatunivå. Här kommer man undan trafiken och larmet från staden och kan ostört njuta av de glittrande skyskraporna och flodens grönt inbjudande vatten. Här ligger också Trump Tower. Donald Trump ansökte 2001 om bygglov för en byggnad på 457 meter, som då skulle blivit både Chicagos och världens högsta. De beslutande politikerna i stadens byggnadsnämnd gav dock tummen ned och "The Don" fick nöja sig med den näst högsta i staden med sina 423 meter. Haha, rätt åt honom!Wrigley BuildingVårt sällskap var vid det här laget kaffesugna, hungriga, aningen svettiga och trötta i fötterna så vi enades om en timmes lunchrast på Macy's i hörnet av State/Randolph Street. Här hittade vi en "food court" med god mat, men vi konstaterade samtidigt hur förlegat varuhusfenomenet kändes i denna näthandelns och galleriornas era.Macy'sFulla av ny energi gick vi vidare till Millenium Park. Denna oas i betong- och ståldjungeln var tidigare en rostig bangård tillhörande Illinois Central Rail och en jättelik parkeringsplats. Inför milleniumfirandet 2000 gjorde Chicago en storsatsning för att rusta upp stadens centrum och en park anlades. Det anordnades tävlingar där konstnärer fick sända in förslag på konstinstallationer. Två av dessa, Cloud Gate (mer känd som "The Bean") och Crown Fountain har blivit några av stadens mest populära turistattraktioner. Med väggar av skyskrapor som backdrop är det onekligen en fantastisk upplevelse att bevittna denna park och dess konstverk.Millenium Park, Chicago, IllinoisJay Pritzker PavilionCloud Gate, "The Bean"Crown Fountain, Millenium Park, Chicago, IllinoisHär skiljdes våra vägar åt. Anders tog ett gäng med sig tillbaka till hotellet via Chicago River Walk och Navy Pier medans Martin och Pia fick i uppdrag att inför kvällen reka utbudet på Buddy Guy's Blues Club och House of Blues. Är man i Chicago bör man gå på bluesklubb, ingen tvekan om det. Via den stora arbetskraftsmigrationen i inbördeskrigets och den efterföljande segregationens kölvatten flyttade miljontals afroamerikaner ifrån förtrycket och jordbrukssamhället i sydstaterna för att söka arbete på de många tillverkningsindustrierna i nordstaternas storstäder. Med sig tog man sin musik och i Chicago utvecklades en specifik genre inom bluesen, passande kallad "Chicago blues", med kända företrädare som Muddy Waters, Howlin' Wolf och Buddy Guy.Buddy Guy's Legends ChicagoThe Signature Room at 95th, John Hancock BuildingSå kvällen avslutades på House of Blues, där vi fick lyssna till ett musikaliskt mycket kompetent band. Sångaren verkade dock ha tillfällig hörselskada, halssjukdom eller något annat, för det var sannerligen ingen skönsång han bjöd på. Lyckligtvis är bluesen en genre med långa instrumentala perioder, så de få gånger det sjöngs kunde man ändå genomlida. House of Blues, som är en av restaurangerna i BB Kings kedja, var coolt ruffig, stökig och inredd i voodoo-inspirerad anda. En värdig och autentisk avslutning på en lång men näst intill uteslutande fantastisk dag i Windy City, Chicago. På återhörande imorgon!House of Blues