roadslesstraveled.blogg.se

Det är alltid en speciell känsla i kroppen när man vaknar upp inför en hemresedag. Det är en blandning av nervositet och fokus. Som om hela kroppen tar ett djupt andetag inför 20 timmar av köer, trängsel, stress, hårda stolar, medioker mat, minimalt med sömn och den ständigt närvarande vetskapen att allt kan gå åt skogen om en av länkarna i transit-kedjan brister. Som när bussens framruta fick ett våldsamt stenskott när vi precis svängt ut på motorvägen söder om Madison, Wisconsin. Tänk om vi inte kunde köra vidare med bussen, ingen ersättningsbuss kunde hittas och vi missar vårt flyg? Det var dock ingen fara. Vår MacGyver-liknande busschaffis Cedric köpte en burk nagellack, som han sedan smetade runt sprickorna på rutan, tydligen för att de inte skulle sprida sig. Vilken kille!Beloit, WisconsinWisconsin/Illinois state line

"And it looks like
you're gonna have to see me again
Illinois, oh Illinois"

/ Illinois, Dan FogelbergSouth Beloit, IllinoisRockford, Illinois

Efter en dryg timme anlände vi Rockford, som är en av de städer i USA med högst koncentration av svenskättlingar. Vi besökte Stockholm Inn, så klart nedlusat med dalahästar, folkdräkter och de svenska färgerna, där vi drack en mycket svag kopp kaffe. I övrigt var det dock ett trevligt kort stopp, fullproppat med brunchätande amerikaner. Därefter begav vi oss till Erlander House Museum, vilket tyvärr var stängt, så vi fick nöja oss med ett par bilder på husets fasad. John Erlander var en framgångsrik svensk immigrant som i klädindustrin gjorde stora pengar. I byggnaden huserar idag Rockfords Swedish Heritage Society. Rockford i stort var otroligt nedgånget. Vi läste oss till, via en snabb google-sökning, att man haft tuffa tider, med nedlagda industrier, stor utflyttning och den lilla inflyttning som skett har varit till stor andel afroamerikansk. Staden har haft stora sociala problem och till råga på allt drabbades den av en översvämning för ett antal år sedan som förstörde flera kvarter. De har kommit halvvägs i rivningsarbetet på ett flertal ställen. Kanske tog medlen från delstaten, urfattiga Illinois, slut? Vad än anledningen är ser det ut som en stad som genomlidit ett bombanfall. Det är halft nedrivna husruiner, högar med tegelstenar, alldeles folktomt i centrum, endast några hemlösa driver omkring med varsin kundvagn innehållande deras få ägodelar. Ruggigt, men så klart också intressant att ta reda på mer kring hur det kunnat bli så här.Erlander Home & Museum, Rockford, IllinoisDe sista skälvande timmarna på amerikansk mark spenderade vi på det löjligt ocharmiga Belvidere Oasis, ett truck-stop byggt ovanpå motorvägen I-90. Här kunde man gå på toaletten, köpa krimskrams och äta skräpmat. Allt man behöver inför avfärden mot flygplatsen, med andra ord. :)Tack gode Gud att det är lättare att lämna det här landet än att äntra det. Förutom långa, trånga köer vid pass- och säkerhetskontroll är det inte alls lika rigoröst i den här riktningen. Ganska snart satt vi på planet mot Europa som skulle lyfta 17.20. Vi kan dock konstatera att O'Hare's flygplats, åtminstone den internationella terminalen, är förvånansvärt liten och ovärdig en flygplats av sådan rang.O'Hare Flygplats, Chicago, IllinoisDet var ett stukat gäng, (nu nere på 10 personer efter Åke och Ericas frånfälle på grund av annan flight än vi andra, samt Keit som hoppat på ett tåg mot Katrineholm) som satte sig tillrätta i vår specialbeställda minibuss från Kastrup, Köpenhamn. De flesta sov en stund, några pratade lite förstrött längre bak i bussen under resan norrut. I Lund släppte vi av Göran, som innan sitt avhopp höll ett fint litet tal. I Bromölla hoppade Gunnel av (med stor kärlek döpt till "Shot-Gun Peterson" under resan), så endast hälften av vår usprungliga grupp kvarstod när vi anlände slutstation Karlshamn.

Där upplevde jag mitt hittills lyckligaste återseende i livet när min dotter Selma och sambo hälsade mig välkommen hem vid busstationen. Det blev i stort ett ömt kramkalas med samtliga kvarvarande inblandade. Vi har varit ett fantastiskt gäng, och det känns självklart även en smula vemodigt att den resa vi planerat inför, förarbetat via vår 12-träffars-kurs och längtat till nu är över, men till 99% är den dominerande känslan tacksamhet. Tacksamhet inför att vi (jag och Anders) fått möjligheten att genomföra en idé och en dröm genom vår arbetsgivare Jämshögs folkhögskola. Stort tack till skolans ledning! Tacksamhet till kollegor som täckt upp för oss under vår frånvaro från skolan. Tacksamhet till vårt res-gäng som varit så otroligt positiva, samarbetsvilliga, inspirerande och delaktiga. Tacksamhet till fru Fortuna som välsignat hela vår resa med sådan tur och välgång. Alla hotell och alla studiebesök har hållt otroligt hög nivå, all transit har gått smidigt utan förseningar och inga katastrofer eller missöden har inträffat. Så klart har vi varit väl förberedda och det är givetvis större chans att man har tur om man är förberedd, men det är så mycket som ändå kan gå fel under en 12 dagars vistelse på resande fot i ett främmande land. Men allt har gått vår väg. Tack för det! 

Till sist en stor portion tacksamhet och kärlek till min sambo Rebecca som under två veckors tid dragit ett tungt lass här hemma. Tack för att du stöttat mig i och möjliggjort detta projekt! Nu när jag är hemma igen är det dags att betala tillbaka, haha! :) 

Så klart kommer det bli en "I utvandrarnas fotspår, del 2". En annan resa, en annan gång. När vet vi i nuläget inte. Förmodligen under 2020. Är man redan nu intresserad av att anmäla sitt intresse för nästa resa kan man göra det till [email protected] eller [email protected].

Tack till alla som via denna blogg följt vår resa. It's been a pleasure!
Over and out!